mammamammabarn

I dag blir Vidar tre veckor! Han får dock ingen tårta, utan får nöja sig med sin vanliga, enformiga, flytande kost...

Helt otroligt att det redan gått tre veckor sedan vi låg där på förlossningen och fick träffa honom för första gången! Nu känns han mycket större och inte alls lika nyfödd längre. Ögonen flackar inte lika mycket längre, även om han fortfarande mest fokuserar dem på fönstret eller lampan. Han har börjat växa ur sina kläder i storlek 50 och har gått in på 56:orna, som dock fortfarande är lite för stora...

Vi inbillade oss också att han började växa ur den minsta sortens blöjor, och började gå in på storlek 2. Men de känns fortfarande väldigt stora, så i dag skulle Vidar och jag gå och handla fler. Vi valde Ica Supermarket den här gången. Det skulle vi inte gjort... De hade varken storlek 1 från Pampers eller Libero (jag har hört från tillförlitliga källor att man inte ska vara dumsnål när man köper blöjor, utan satsa på de dyra märkesblöjorna), utan bara Huggies och Icas egna. Jag trodde knappt att det var sant, och tog ett par lovar runt blöjhyllan för att se om de stod vid sidan om. Men nej.
Jag högg tag i en tjej i personalen, och fick svaret att "nej dem sålde vi slut på för två år sen". Två år sen! Snacka om lång leveranstid från blöjleverantörerna... Hon lovade dock att ta upp mitt önskemål med chefen, eftersom jag inte var den första som frågade efter de små blöjorna. Själv hade hon fått en 5-kilosbebis och sannolikt aldrig behövt bekymra sig om den minsta sortens blöjor.
Hur som helst, så stod alltså valet mellan Huggies och Icas. Huggiesförpackningen var minst, och jag frågade tjejen om de var nåt bra. "De funkar..." sa hon. "Icas då?" frågade jag, och fick bara en en missnöjd grimas och ett huvudskakande till svar. Lojaliteten mellan småbarnsföräldrar är alltså större än mellan Ica-anställda och företaget. ;)

---

I går var det dags för nytt besök på BVC. Den här gången tog vi en promenad dit i det sköna höstvädret.
Vi hade haft lite gissningstävling om hur mycket han skulle väga den här gången, och kom fram till att vi trodde på 4,1 kg. Sanningen låg på 4245 gram! Och han är numera 56,7 cm lång. Hans bula på bakhuvudet har gått ner, och han är inte lika gul som tidigare. Allting verkade helt okej och enligt de berömda kurvorna, så besöket var snabbt avklarade och vi kunde promenera hem igen.

---

I går gjorde jag ett nytt försök att få Vidar att fasta för det här med napp. Tidigare har vi gjort några försök som bara slutat med att han spottat ut nappen och skrikit ännu mer. Nu försökte jag locka med nappen medan han fortfarande bara var på lite dåligt humör, och bara låg och gnölade lite. Och ser man på! Nu dög nappen plötsligt alldeles utmärkt! Han såg ut som en riktig nybörjare när han sög på den, men han sög i alla fall!

Så nu har nappen plötsligt blivit ett utmärkt sätt att kväva gnölandet i sin linda, innan det övergår i gallskrik. Nu kan vi erbjuda nappen i stället för att jag måste trösta med amning varje gång han börjar grimasera. Men så fort han somnar försöker vi ta ur nappen, vi vill att han ska klara sig utan den så mycket som möjligt, vi inbillar oss att det går lättare att sluta med napp om han inte haft dem dygnet runt...

______________________________________________________________________

Här kommer några fler sköna bilder:


En tröttis i soffan.


Två tröttisar i sängen. :)


Mitt i vardagen... Supermorsan Maria dricker kaffe,
läser Folket och vaggar bebis vid frukostbordet.

I helgen har vi varit hos mina föräldrar på landet och sovit över med Vidar för första gången. Vi var lite spända på hur det skulle gå, med ett nytt hus, nya dofter, kanske lite kallt, ny säng osv. Vi hade ju bara varit där några timmar för en vecka sen.

Men det gick över förväntan! Vidar fick sova i en jättefin säng, bestående av en tygklädd korg på ett brickbord. Den stod bredvid sängen, och jag kunde ta upp honom och amma i sängen som vanligt, och sedan stoppa tillbaka honom i hans egen säng.


Här ligger Vidar i sin fina säng på landet. Man ser dock inte mycket av sängen,
särskilt inte som vi stoppat i ett spjälsängsskydd för att bädda in honom lite extra...
Över kanten tittar Vidars nye vän, handdockan Hippo, som han fått av mormor Monica. :)


Vidar och morfar Arne tar igen sig lite på köksgolvet.

---

I lördags var vi också i Skogstorp hos Marias föräldrar,
där Vidar bland annat fick träffa sin syssling Leo, nio månader.

Vidar har börjat bli riktigt duktig på nätterna. Han sover i sin spjälsäng och vaknar varannan timme ungefär och signalerar med ett gnyende att han vill ha mat. När han ammat i cirka en halvtimme somnar han och jag kan lägga tillbaka honom i spjälsängen. Ibland somnar dock jag också, och vaknar inte förrän han vill ha mat igen... Men det är ju inte hans fel!

Däremot är han lite kinkigare på dagarna. Han sover inte långa stunder i taget, ens på eftermiddagarna (som han gjorde i början). Undantaget är om han är på promenad i vagnen, eller sitter i bilen, då kan han sova ordentligt.

Han är heller inte så sugen på att ligga vaken i babysittern/spjälsängen/soffan och bara vara "söt bebis". Rätt snabbt blir han gnällig och inget annat än mat gäller. Det här betyder ju att jag måste amma i princip konstant, även när jag äter. Vi hoppas att detta är ett övergående stadium, och att jag inte alltid måste amma så här ofta, utan t.ex. kan hjälpa till att laga mat då och då...

---

De senaste dagarna har vi varit ute på 30-40 minuters barnvagnspromenad varje dag. Otroligt skönt att komma ut i friska luften lite. Annars känner man sig lite som en zombie här inne i lägenheten... Det är lite knepigt att ta sig ut med vagnen ensam, eftersom jag måste släpa den och Vidar ner för trapporna. Så vi tajmar in promenaderna när Maria slutat jobba. Men så snart vi köpt en ordentlig kedja ska vi ställa barnvagnsunderredet i cykelrummet, och då blir det lite lättare.

<---- Vidar på promenad i konstmuseiparken.

Jag skulle gärna vara ute flera timmar om dagen och promenera, särskilt i det här sköna höstvädret. Men dessvärre sätter min kondition, eller snarare brist på kondition, stopp för det. Jag har ingen chans att hänga med i Marias promenadtempo, och rätt snabbt får jag en magsmärta som inte kan tolkas som annat än håll. Men det kanske inte är så konstigt, när man knappt rört sig de senaste sex månaderna...

I morse fick Vidar en liten tjejkompis.
Camilla fick en liten dotter, och Cassandra och Oliver fick en lillasyster.
Största grattis till hela familjen!















<--- Camilla och jag på Kattis och Eriks bröllop den 30 augusti.

I går var vi ute på vår första "riktiga" barnvagnspromenad. Den gick runt Vilsta. Vidar sov som en stock hela vägen, och verkade bara må bättre ju skumpigare vägen var.
Men att stanna till på Ica på vägen hem var inte lika roligt. De har alldeles för jämna golv i affären...

När vi kom hem monterade vi inte isär vagnen, utan lät den stå i vardagsrummet. Crasse tyckte att det var hemskt snällt av oss att vi skaffat en ny mysig kattsäng...
<------
________________________________________________________________

I natt har Vidar varit så där härlig igen. Vi la oss vid 23, och ammade. Sen protesterade han inte när han blev lagd i spjälsängen. Han vaknade igen vd 2 och fick mat. Efter lite trug gick han med på att ligga i sin säng efteråt. Sen vaknade han vid 5 igen - precis när Maria skulle upp. Han fick mat igen och sen fick han ligga kvar hos mig i sängen, när det blev gott om plats. :) Både han och jag slumrade till fram och tillbaka några timmar, sen gick vi upp klockan nio och fixade frukost och slog på Ring så spelar vi (ja, jag har blivit pensionär nu).

Även Cesar tycker att det är mysigt att gosa, trots att det kommit en ny medlem i familjen som kräver en massa gos. Så ibland blir det trångt i kökssoffan...
(Observera Vidars fot som sticker ut under Cesars rumpa!)

Apropå vikt (förrförra inlägget) och katter: Vi vägde Vidar igår och nu väger han runt 4 kilo. Stor kille! Men det roliga är att han fortfarande har en bit kvar till Cesars och Crasses matchvikter, på 4,8 respektive 5,3 kg!

Natten till i dag var Vidar en riktig prins! Han sov hela natten i sin spjälsäng, utom de gånger han vaknade, gnydde och ville ha mat. Jag ammade honom i vår säng, och la sen tillbaka honom i spjälsängen och han somnade om.

Det verkar tyvärr inte som att det kommer gå lika bra i natt. Jag har flera gånger försökt lägga honom i spjälsängen när han somnat efter amning, men han bara vaknar och vill ha mer mat eller är på allmänt grinigt humör. Nåväl, det känns som att det är på rätt väg i alla fall, när det gäller sovproceduren.

I dag var Maria och jag och fick oss varsin efterlängtad massage. Vidar var förstås med, och skötte sig exemplariskt i behandlingsrummet. Lite amning och sen vaggning i bilbarnstolen var allt som behövdes.

Idag badade Vidar för första gången, i en plastbalja på köksbänken. Det var inte alls roligt tyckte Vidar. Men skönt efteråt när man fick komma till Rebeckas famn och en varm handduk. En snygg frisyr fick man också.


Maria badar Vidar som inte alls tyckte att det här med bad var något speciellt...


Men efteråt var det ganska skönt och en ny fin frilla fick man också.

Vi tyckte att Vidar hade väldigt stora fötter när han föddes. På skoj mätte vi dem. De var 9 cm långa.
Nu har vi kollat upp vad det motsvarar för skostorlek. 17-18!
Denna skostorlek motsvarar en kroppslängd på - 68 cm!
Så nu vet vi anledningen till att han äter så mycket - för att kroppen ska växa ikapp fötterna!

Som tur är så har de senaste nätterna inte varit lika hemska som den första sedan vi kom hem från bb.
Vidar har fortfarande sin främsta sömnperiod på eftermiddagarna, mellan 14 och 18 ungefär. Så då försöker jag också sova litegrann.
Jag har gjort iordning en amningshörna i soffan, där jag bullat upp med kuddar, filtar, vattenflaska, handdukar, serietidningar och fjärrkontroller.

Förra natten satt jag och ammade Vidar till han var mätt och belåten. Sedan fick han somna i famnen, och sedan la jag ner honom i soffan och la mig bredvid och sov. Att gå in i sovrummet och lägga honom i hans säng ledde bara till att han vaknade, gnällde och måste ammas igen för att komma till ro. Detta är ju ingen lösning som är hållbar i långa loppet, jag tänker inte sova på soffan i sex månader, så jag försöker successivt flytta över nattandet till sängen, men där är det så mycket krångligare att amma.

I natt lyckades jag amma honom liggande i sängen. Sedan fick han ligga mellan oss i sängen. Det blir ju trångt. (Särskilt när Crasse också ligger där.) Men han sov gott! Mellan 2 och 6 sov han närmast som en stock. Vaknade och gnydde ett par gånger, men somnade om när man klappade honom lite.
Hur skönt som helst att få sova så länge!
Men.
Mina mjölkpaket är vana vid mer konstant tömning, och hade också skött en del av detta medan jag sov... Så när jag vaknade vid 6 blev det lite av panikamning. Ryckte upp stackars Vidar ur skönhetssömnen och tvingade honom att äta. Beordrade Maria att springa och hämta en plastbytta att hålla under andra bröstet där det droppade hej vilt.
När Vidde ätit klart var han lika sömnig som när jag ryckte upp honom, så jag testade att lägga honom i spjälsängen. Och han somnade! Så Maria och jag kunde vräka ut oss i sängen ett par timmar till, tills det var dags att gå upp på riktigt.

---

I förmiddags var det dags för återbesök på bb och läkarundersökning nummer två för Vidar. Han hade gått upp i vikt till 3650 gram (när han föddes i tisdags vägde han 3595, i torsdags 3350 och i lördags 3490.) Hans gulsotsvärde hade sjunkit och han passerade läkarundersökningen med godkänt resultat, och vi blev utskrivna från bb.

---

Nu måste jag amma lite (again!), men återkommer förhoppningsvis (man kan aldrig lova nåt med ett matvrak till bebis ;) senare under dagen med fler inlägg och nya bilder!

Som utlovat kommer här några bilder på lille Vidar. De är tagna med min mobilkamera, men hyfsat fina ändå tycker jag. :)
Det finns bilder i vår digitalkamera också, men de kommer senare. Måste ju suga lite på godbitarna. :)
Eftersom Vidars favoritsysselsättningar är att äta och sova, så finns det inte så många vakenbilder än. Men det kommer.


Vidar sover i sin favoritfilt.


Matdags!


Trött efter maten.


Vidar sover gott med sina kompisar i sin stooora säng!
(Lilla skallran har inte kommit på plats än på den här bilden.)

Idag vid 19-tiden kom vi hem till lägenheten. Vi var inte säkra på om vi skulle få åka hem idag för de var lite oroliga att lille Vidar hade lite gulsot. Han är lite gul och då var de oroliga att han skulle ha för höga värden men som tur var så hade han inte det och vi fick åka hem.

Det är visst ganska vanligt att barn är lite gula, detta beror på att barn vid födseln har ett högt blodvärde och en del röda blodkroppar ska brytas ned. Det gula färgämnet i blodkropparna ska tas om hand av levern och den kan vara lite omogen.Då går färgämnet ut i huden istället. Oftast går detta bort av sig själv men om bebisen blir mycket gul och slö så kan man behandla det med hjälp av ljusbehandling. De ligger under en lampa i ett dygn. Detta slapp vi som tur var men vi ska tillbaka på lördag för att göra en liten efterkontroll och vägning.

På måndag har vi fått en ny tid på BB för den andra läkarundersökningen.

Imorgon ska vi hämta paket från Caroline och Johan, vi är såå nyfikna på vad det kan vara. :)

Rebecka får skriva lite imorgon, just nu sover både hon och Vidar bredvid mig i soffan, helt utmattade efter att i princip ha ammat sen vi kom hem....han är hungrig den lilla killen!

Och tack alla som skrivit här i bloggen, vi har följt kommentarerna via våra mobiler.

Nu är det andra dagen på BB och natten gick ganska bra förutom att han var konstant hungrig..Han fick mat vid 1 men kom aldrig till ro utan jag försökte vagga honom till sömn i en timme men så fort jag la ned honom så vaknade han.Sen fick han mat igen vid 3 efter lite hjälp av barnmorskan.Sen skulle han ha mat vid 6 igen så det har inte blivit mycket sömn.Men han är ju så bedårande så man glömmer lätt bort att man inte fått någon sömn.Och sen tycker han om när jag sjunger o dansar vals med honom.

Nu har Vidar fyllt en dag och varit på sin första läkarundersökning och han blev godkänd på alla punkter.Det har inte blivit så mycket sömn i natt då han har varit lite gnällig.Annars är han faktiskt ganska snäll,just nu sover han så vi ska också försöka sova..

Klockan 10.56 kom det en liten kille.3595 g och 51 cm och helt perfekt.Vidar blir nog hans namn.Rebecka mår bra och var superduktig.Hon gick från 3 cm öppen kl 8.15 till 10 cm kl 10 och sen gick det snabbt.Om en stund får vi komma upp till BB och då blir det bilder även med mobilen som sedan hamnar här och som mms hos en massa folk.Kramar Maria o Becka

Maria här,rapporterar från en brandtrappa utanför förlossningen.Efter två doser med en gel igår för att få livmodertappen att flytta sig framåt och öppna sig så fick Rebecka väldigt ont i underlivet o värkar i natt vid 12.Hon fick en insomningsdos med fyra olika tabletter samt en timme senare en morfinspruta,som inte hjälpte.Senare,då jag sov,fick hon ännu en dos i handen.Men inget verkar ha hjälpt,hon har inte sovit mycket,dessvärre.Återkommer senare under dagen.

Kl 9 i morse kom vi t förlossningen. Fick ligga 30 min m ctg-kurva, som såg bra ut, liksom blodtryck o hjärtljud. Läkaren bestämde att förlossningen skulle sättas igång för livmodertappen var inte alls öppen. Så vi flyttades till ett annat rum och jag fick gel som ska öppna tappen. Fick ligga en timme till m kurva och nu ska den verka t kl 18. Så vi har frigång o äter lunch i cafét.

Fortfarande i väntans tider... Och inga tydliga tecken på att det ska börja hända nåt.
Ibland spänner det i magen och gör lite ont, och ibland känns det som mensvärk, vilket tydligen kan vara ett tecken på att en värk är på gång, men det händer just ingenting mer än att det molar lite...
I dag ska vi åka en sväng till landet. Får se om lantluften lockar fram pyret...

Skulle gärna åka till Torshälla marknad och äta säsongens första langos (har hört från spioner att "langosmannen" är där med sin vagn!) men det är ytterst tveksamt om jag pallar att promenera från parkeringen vid macken genom halva Torshälla, och att åka bil in i centrum lär vara omöjligt.

Jag börjar noja mig för att det inte ska hjälpa med igångsättning. Att min kropp inte fattar hur man tillverkar värkar och får ut en unge. Och att jag ska tvingas till kejsarsnitt. Det skulle inte vara kul.
Vad jag har hört så får man inte bära några smycken under ett snitt, så i dag gjorde jag ett försök att få av mig förlovningsringen. Omöjligt. Den sitter rätt hårt i vanliga fall, och nu är ju fingrarna lite knubbigare än normalt, så det var helt lönlöst att få av sig ringen, trots iskallt vatten och tvål. Jag vill verkligen inte att de ska tvingas klippa upp den... :(

Nä, det har inte hänt nåt nu heller, för den som undrar.

Det känns helt knäppt att gå omkring här hemma (orkar inte mycket annat) och vänta på att det ska komma ut ett barn!
Vänta på att hela världen ska vändas upp och ner.
Att ingenting nånsin ska bli som förr.
Här sitter man uttråkad och kollar på det halvtrista vädret utanför fönstret och konstaterar att sommaren nog är förbi för det här året. Att det inte blir några fler bad i Sörfjärden. Att det nog inte är nån idé att få upp hängmattan mellan körsbärsträden på landet förrän nästa sommar. Och då lär jag väl inte ha tid att ligga i den...
Så sitter jag och funderar i dag.
Och fastän det känns konstigt, så vet jag ju att om bara några dagar, max en vecka, så kommer tankarna att upptas av nåt helt annat. Förhoppningsvis av en lycka som inte går att beskriva. Men också av blöjbyten, vaknätter, såriga bröstvårtor och när man ska få chansen att ta en dusch.
Hur förbereder man sig för sånt?
Det går väl inte.
Min strategi är ju att sitta här och ha så tråkigt att jag snart bara längtar efter de där vaknätterna. Får se hur bra det kommer att funka...

I natt trodde jag nästan att det skulle sätta igång. Det tryckte på en massa, men några värkar kom aldrig, och heller inte nåt vatten eller andra vätskor...
Jag vaknade en gång i timmen av att det tryckte, eller att jag behövde gå på toa, eller bådadera...

Men till slut somnade jag ordentligt, och när jag vaknade låg bebisen kvar därinne, och förkylningen var ännu värre än i går.
Min nya teori är att kroppen känner av att jag är sjuk, och därför inte vill sätta igång förlossningen så länge jag inte har energi nog för att gå igenom den.
Eller nåt.

Så idag kurerar jag mig med te, nässpray, c-vitaminer (typ den enda förkylningsmedicinen man får ta som gravid), blåbärssoppa och snart även en bakelse som min kära är ute och köper. :)

Men jag inbillar mig att om förlossningen verkligen skulle sätta igång, så skulle jag glömma min förkylning på en sekund, och ägna mig åt väsentligare saker i stället!

Jag slapp både cykeltur, parkeringsgarage och taxi. Jag hade turen att få skjuts till barnmorskan med min käre far, som ändå var i stan för att lämna blod. Skönt.

Däremot fick jag vänta en dryg halvtimme på att få komma in. Det hade nämligen blivit ett litet missförstånd om vem som egentligen skulle ta hand om vår barnmorskas "patienter" under hennes semester. Till slut fick jag i alla fall träffa barnmorskan Mia, som var väldigt lugn och avslappnad och trevlig, trots att hon fått ett antal extra patienter på halsen denna eftermiddag. (Vårdpersonal verkar kunna ha ett hav av lugn och tålamod att ösa ur.)

Jag hade gått ner tre hekto sen sist, vilket tydligen var helt normalt. Magen var inte heller större, nästan mindre, än sist, vilket inte heller var konstigt. "Den har nog sjunkit ner" sa Mia, och fick detta bekräftat när hon kände efter var huvudet satt. "Åker den längre ner nu så kommer den ut!" sa hon glatt och det var tydligen en god förutsättning när förlossningen väl sätter igång. Hon trodde att barnet kunde vara på väg ut när som helst.

Men om pyret inte har tittat ut på måndag morgon, så har vi en tid bokad på förlossningen. Då undersöker de mig och barnet och kollar hur vi mår. Antingen blir vi hemskickade i väntan på att förlossningen ska komma igång av sig själv de närmaste dagarna, eller så sätter de igång den då. Vilket jag ju helst inte vill. Men måste man så måste man. Hellre det än kejsarsnitt i alla fall...

Läste i en gravidtidning medan jag satt i väntrummet att 6% av alla graviditeter slutar med igångsättning. Jag trodde faktiskt att det var många fler, med tanke på hur många man hört som blivit igångsatta.
Eller också är det bara mammors stora behov av att berätta förlossningshistorier (särskilt för gravida) som lurat mig.
Det är väl som killarnas lumparhistorier. Har man väl gått igenom "helvetet" att föda barn/göra värnplikten, så måste man bannemig få berätta om det också! ;)

Nix, fortfarande ingen bebbe. Och nu kan den lika gärna stanna inne ett tag till, för jag har åkt på en jäkla förkylning. Som om det inte är jobbigt nog ändå att föda barn, så ska man vara förlamad i snorångor redan innan värkarna börjar. Härligt...

Dessutom tvingades Maria ut på lite turer både i går och i dag. Hon som egentligen bara skulle sitta inne på stationen och häcka hela veckan. Nu kommer hon i värsta fall att vara på väg till Stockholm om det brakar loss här hemma, och inte kunna ta sig hem på ett par timmar.

Så nu rör jag mig försiktigt runt i lägenheten för att inte skrämma igång nåt i onödan. (Precis som om fysisk aktivitet har hjälpt igång ungen tidigare i veckan - not!)

I eftermiddag blir det en tripp till barnmorskan, som jag måste göra själv eftersom Maria jobbar. Känns oöverstigligt att gå från Cityhusets p-garage till Kungsgatans mottagning (typ 100 meter), men ännu mer oöverstigligt att ta cykeln ner på stan och förvisso kunna parkera precis utanför porten. Men jag måste väl. Känns ju löjligt att ta taxi. (Eller?)

Nä nu ska jag kurera mig med en Alvedon (ha ha, vilket skämt, vad hjälper de tabletterna mot egentligen? Jag längtar tills jag fött barn, då ska jag gå till apoteket och köpa en storpack Ipren eller Ibumetin, som gör skäl för benämningen "värktablett") och gå och lägga mig igen.