När som helst nu

Jag slapp både cykeltur, parkeringsgarage och taxi. Jag hade turen att få skjuts till barnmorskan med min käre far, som ändå var i stan för att lämna blod. Skönt.

Däremot fick jag vänta en dryg halvtimme på att få komma in. Det hade nämligen blivit ett litet missförstånd om vem som egentligen skulle ta hand om vår barnmorskas "patienter" under hennes semester. Till slut fick jag i alla fall träffa barnmorskan Mia, som var väldigt lugn och avslappnad och trevlig, trots att hon fått ett antal extra patienter på halsen denna eftermiddag. (Vårdpersonal verkar kunna ha ett hav av lugn och tålamod att ösa ur.)

Jag hade gått ner tre hekto sen sist, vilket tydligen var helt normalt. Magen var inte heller större, nästan mindre, än sist, vilket inte heller var konstigt. "Den har nog sjunkit ner" sa Mia, och fick detta bekräftat när hon kände efter var huvudet satt. "Åker den längre ner nu så kommer den ut!" sa hon glatt och det var tydligen en god förutsättning när förlossningen väl sätter igång. Hon trodde att barnet kunde vara på väg ut när som helst.

Men om pyret inte har tittat ut på måndag morgon, så har vi en tid bokad på förlossningen. Då undersöker de mig och barnet och kollar hur vi mår. Antingen blir vi hemskickade i väntan på att förlossningen ska komma igång av sig själv de närmaste dagarna, eller så sätter de igång den då. Vilket jag ju helst inte vill. Men måste man så måste man. Hellre det än kejsarsnitt i alla fall...

Läste i en gravidtidning medan jag satt i väntrummet att 6% av alla graviditeter slutar med igångsättning. Jag trodde faktiskt att det var många fler, med tanke på hur många man hört som blivit igångsatta.
Eller också är det bara mammors stora behov av att berätta förlossningshistorier (särskilt för gravida) som lurat mig.
Det är väl som killarnas lumparhistorier. Har man väl gått igenom "helvetet" att föda barn/göra värnplikten, så måste man bannemig få berätta om det också! ;)

Kommentarer
Postat av: Caroline

Heja heja heja. Get down, baby, get further down!

Postat av: Linnéa

Ja, vi fick också höra mycket skräckhistorier, men inte från barnmorskan eller folk som faktiskt har fött barn, utan MEST från folk som "hade hört" saker.



Min mamma däremot var helt nojig angående ryggmärgsbedövning (jag var också lite skeptisk till den först, men det var innan jag provade den!) och menade på att hon ALDRIG skulle ha vågat testa, för TÄNK om man blir förlamad! Gosh.. På mötena vi hade med föräldragruppen så var det faktiskt någon som tog upp den myten, att man kan bli förlamad om man får ryggmärgsbedövning. Barnmorskan sa att det har inte inträffat ETT ENDA FALL i hela Sverige, NÅGONSIN, och de lägger faktiskt ryggmärgsbedövning kors och tvärs över sjukhusen i landet varje dag, inte bara när nån ska föda barn. Så det var bara en myt. :)



Jag var mer orolig för eventuella bieffekter på barnet (det ÄR ju ändå morfin), men det påverkar tydligen inte alls. När jag väl tog epiduralen så var det som att komma till himlen. Heja morfin! :D



Hoppas du får en fin förlossning. :) Det var jobbigt och visst gjorde det ont, men jag tyckte nog att alla historier om hur ont det gör var överdrivna. Det jobbigaste var att det tog tid. På TV så går vattnet och direkt kan kvinnan börja krysta och två minuter senare har hon fått ett barn. Prfft! Det var en seg väntan mest, tyckte jag. :)

2008-09-02 @ 21:46:29
URL: http://rikku.zoomin.se/blogg.html
Postat av: Birgitta Gustavsson

Hej!

Jag håller med dig, trodde fler blev igångsatta. Själv blev jag det första gången, ok det blir lite mer intensivare men hellre det än kejsarsnitt, har aldrig prövad det men det låter värre.

Det kommer att gå jättebra och jag håller tummarna för er att det blir snart.

Kram

Biggan

2008-09-03 @ 10:09:32

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback