Kärleksfunderingar

Vidar ligger och ska sova.
Vidar: En på dagis är kär i mig.
Jag: Jaså, vem då?
V: Jag tror det är Moa...
Jag: Är du kär i nån då?
V: Ingen. Förutom min mamma. 

En månad kvar

I dag är det exakt en månad kvar till beräknad förlossning. Vilket väl innebär 1,5 månad i praktiken... Gick ju över tiden två veckor med Vidar, och räknar inte med att det nya pyret har mer bråttom ut. Fast man vet ju aldrig. Hen sparkar och lever om, och jag har en del känningar i form av vad jag tror är förvärkar/sammandragningar ibland, främst på kvällen.

I början av september började jag jobba i Katrineholm, vilket innebär daglig pendling med tåg eller bil. Det funkar att jobba heltid, men börjar kännas lite påfrestande, både fysiskt och psykiskt. När man är van att kunna röra sig obehindrat är det frustrerande att tycka att 200 meters promenad är ansträngande...

/R

Pojkar göre sig icke besvär i köket



Vidar älskar som bekant allt som har med kastruller, vispar och slevar att göra. Hemma i köket har han en fin röd gammal träspis som han leker flitigt med.
Härom dagen var jag i en leksaksaffär för att leta efter små tillbehör till spisen, så att Vidar kan laga mat i egna kastruller i stället för att använda våra, som han ofta tappar på tårna.
Och jag hittade bland annat detta. Jättefina röda stekpannor, tekannor etc som skulle passa perfekt.
Till en liten tjej.
För tydligen är det bara flickor som ska stå vid spisen, att döma av förpackningen. Gulligt rosa, med rosa små stjärnor och en flicka utstyrd i kockmössa och - surprise - rosa förkläde.
Nu lär ju inte Vidar bry sig särskilt mycket om färgen på förpackningen, men medge att det är löjligt!? Massor av småpojkar som vi känner älskar precis som Vidar att härja runt i köksskåpen bland bunkar och kastruller.
Men de gör tydligen fel.

För exakt ett år sedan...

En dag som denna är det lätt att tänka exakt ett år tillbaka i tiden.
Klockan nio i morse tittade jag på klockan och kom på att för exakt ett år sedan denna minut stegade vi in på förlossningen. Vi hade fått tid för undersökning eftersom graviditeten gått två veckor över tiden.
Det var lite surrealistiskt att åka dit. Man visste inte om man skulle få föda barn, eller få åka hem.
Det blev det förstnämnda, men det dröjde ett dygn.
Så den här tiden, vid 22, för exakt ett år sedan, hade två omgångar med gelbehandling inte lett till någonting, och det var meningen att jag skulle sova för att sedan sättas igång igen morgonen därpå.
Men vid midnatt satte värkarna igång, och ingen smärtlindring hjälpte. Det blev en orolig natt, med värkar som gjorde ont och väckte mig hela tiden, men inte ledde någonvart. Jag låg där och kände att jag blev tröttare och tröttare, samtidigt som jag visste att mitt tunga arbete inte ens var påbörjat än...
Men frampå morgonkvisten fick jag lustgas. Det var en frälsning.
Strax efter 8 konstaterades att jag var öppen 3 cm. Man har ju hört att det brukar ta en timme per cm, så vi räknade med att kanske få ett barn framemot eftermiddagen.
Klockan 10 var det dags för ny koll. Öppen 10 cm! Då blev det fullt ös inne på rummet. Maria fick maka sig ur förlossningssängen där hon sovit, och jag flyttades över dit.
Resten minns jag som i ett töcken. När värkarna kom tog jag i för kung och fosterland, och däremellan ansträngde jag mig för att slappna av.
När barnmorskorna såg huvudet och det var dags för sista krystningen, höll jag hårt i Marias hand och sa till henne "Det kommer att bli ett barn!". Först då var jag övertygad.
Klockan 10.56 kom Vidar.



I morgon fyller han 1 år.

BF +1 år

I dag för exakt ett år sedan var det tänkt att Vidar skulle titta ut.
Det gjorde han inte.
Så här var det då i alla fall.

En given affärsidé!

Om några månader är det dags att börja jobba igen.
Då jag är anställd på en morgontidning, ter sig ju varken nutiden eller framtiden särskilt munter.
Men efter en tid som småbarnsförälder får man ju perspektiv på saker, och jag har nu kommit fram till en affärsidé!

När man har småbarn har man ju sällan möjlighet att läsa sin morgontidning. Antingen går hela frukosten åt att mata/torka/leta efter skeden/byta blöja. Eller så är helt enkelt tidningen uppäten innan man hinner läsa den.

När man sen står där och byter morgonens tredje bajsblöja, börjar man fundera över varför blöjor ser ut som de gör. De har oftast en liten barnslig figur frampå. En nallebjörn eller ett rosa lejon eller i bästa fall Kakmonstret. Varför? Ungen ser ju i alla fall aldrig sin blöja framifrån. Och barn är dessutom för små för att uppskatta gulliga figurer under större delen av sin blöjperiod.

När man slår ihop dessa betraktelser, kommer man fram till det uppenbara:

Man ska givetvis börja trycka tidningsartiklarna på blöjor! Och i stället för att tidningsutdelarna slänger in en tidning i brevlådan, får man ett fempack med blöjor levererat till dörren. En blöja med lokalnyheter, en med inrikes, en med utrikes, en med sport, en med nöje och serier.
Bingo! Föräldrarna hinner plötsligt uppdatera sig i nyhetsflödet, och morgontidningen har plötsligt skaffat sig många nya potentiella läsare!

Kom ihåg var ni läste det först!


Exakt hur smart som helst!

Tar väl en langos medan vi väntar...

Fortfarande i väntans tider... Och inga tydliga tecken på att det ska börja hända nåt.
Ibland spänner det i magen och gör lite ont, och ibland känns det som mensvärk, vilket tydligen kan vara ett tecken på att en värk är på gång, men det händer just ingenting mer än att det molar lite...
I dag ska vi åka en sväng till landet. Får se om lantluften lockar fram pyret...

Skulle gärna åka till Torshälla marknad och äta säsongens första langos (har hört från spioner att "langosmannen" är där med sin vagn!) men det är ytterst tveksamt om jag pallar att promenera från parkeringen vid macken genom halva Torshälla, och att åka bil in i centrum lär vara omöjligt.

Jag börjar noja mig för att det inte ska hjälpa med igångsättning. Att min kropp inte fattar hur man tillverkar värkar och får ut en unge. Och att jag ska tvingas till kejsarsnitt. Det skulle inte vara kul.
Vad jag har hört så får man inte bära några smycken under ett snitt, så i dag gjorde jag ett försök att få av mig förlovningsringen. Omöjligt. Den sitter rätt hårt i vanliga fall, och nu är ju fingrarna lite knubbigare än normalt, så det var helt lönlöst att få av sig ringen, trots iskallt vatten och tvål. Jag vill verkligen inte att de ska tvingas klippa upp den... :(

Väntan på uppochnervända världen

Nä, det har inte hänt nåt nu heller, för den som undrar.

Det känns helt knäppt att gå omkring här hemma (orkar inte mycket annat) och vänta på att det ska komma ut ett barn!
Vänta på att hela världen ska vändas upp och ner.
Att ingenting nånsin ska bli som förr.
Här sitter man uttråkad och kollar på det halvtrista vädret utanför fönstret och konstaterar att sommaren nog är förbi för det här året. Att det inte blir några fler bad i Sörfjärden. Att det nog inte är nån idé att få upp hängmattan mellan körsbärsträden på landet förrän nästa sommar. Och då lär jag väl inte ha tid att ligga i den...
Så sitter jag och funderar i dag.
Och fastän det känns konstigt, så vet jag ju att om bara några dagar, max en vecka, så kommer tankarna att upptas av nåt helt annat. Förhoppningsvis av en lycka som inte går att beskriva. Men också av blöjbyten, vaknätter, såriga bröstvårtor och när man ska få chansen att ta en dusch.
Hur förbereder man sig för sånt?
Det går väl inte.
Min strategi är ju att sitta här och ha så tråkigt att jag snart bara längtar efter de där vaknätterna. Får se hur bra det kommer att funka...

Nada

Fortfarande intet nytt på bebsfronten. Inga värkar, inget vatten, ingen slempropp, inget blod...
Jag börjar känna mig allt mer säker på att gå två veckor över tiden och sedan bli igångsatt. Det vore just typiskt mig, att dra ut på saker och aldrig få det avklarat. ;)
Men jag vill verkligen inte det. Jag vill att naturen ska ha sin gång och jag vill att bebisen ska vilja komma ut till oss! Men vi har väl skämt bort den för mycket, så att den trivs så bra därinne att den helst vill stanna kvar för evigt...

I morgon blir det bröllop. Kattis och Erik gifter sig i Sundby kyrka, och om ingen bebis ger sig till känna så är vi där och firar dem!

Var är förvärkarna?

Bara fyra dagar kvar på jobbet nu! Och det är rätt tungt att jobba. Särskilt som vi inte har nån soffa eller nån annan stans att lägga sig några minuter när det är jobbigt att bara sitta upp...

Jag har börjat fundera på om jag inte borde ha mer förvärkar... Eller, några över huvud taget. Jag har känt lite sammandragningar enstaka gånger, men inga som jag skulle definiera som värkar. Inte för att jag direkt vet hur såna känns, men man kan kanske föreställa sig... När man läser de här "vecka för vecka"-grejerna så står det typ att "nu känns förvärkarna ännu mer än tidigare". Hmm, ja ja, de kommer väl tids nog.

Jag börjar allt mindre tro på att det verkliga födelsedatumet kommer att inträffa på den planerade Dagen, den 26 augusti. Läste i "På smällen - från A till Bebis" (av Hannah Widell och Ann Söderlund) att olika faktorer kan spela in på hur lång graviditeten blir. Och med tanke på att min mamma gick över tiden med mig och jag har långa menscykler så tyder det på att min graviditet kommer att bli längre än exakt 40 veckor. Dessutom tror ju (nästan) alla att det blir en pojke, och de stannar oftast kvar lite längre i magen. Och så tror jag ju att de räknat fel på beräknat förlossningsdatum också, själv räknade jag ut att det skulle bli 3 september... Så bebisen lär knappast ploppa ut vilken dag som helst nu...

I går träffade jag en nybliven mamma som brukar vicka på mitt jobb. Hennes lilla dotter var fem veckor och hade fått förlösas med akut kejsarsnitt efter nästan tre dygn på förlossningen. Sånt vill man inte vara med om...

Tankar inför förlossningen

Med sex veckor kvar till nedkomst har folk omkring mig börjat fråga om jag oroar mig för förlossningen.
Jag gör faktiskt inte det. Jag försöker inbilla mig att jag ska vara stark, och se till att göra det jag är där för, så snabbt som möjligt.
Antagligen lättare att säga i dag än att genomföra när det är dags... Men ändå.

När man ser på exempelvis "Barnmorskorna" på tv så är det ju väldigt många som ligger och åmar sig och klagar att det gör ont och att de inte orkar och att det aldrig kommer att gå.
Jag ska inte bli sån.
Försöka i alla fall...

Det är klart att det kommer göra ont! Antagligen mer ont än man nånsin varit med om förut, och någonsin kunnat föreställa sig. Men det är ju inte så att det kommer vara för evigt. Och man har inte ont för att man håller på att dö, utan för att man håller på att föda fram ett nytt liv.
Och det är klart att det kommer att gå. Jag har aldrig hört talas om nåt barn som blir kvar i magen!
Så det gäller nog att försöka ha en positiv inställning till det hela.
Dessutom har jag ju Maria med mig. Och henne har jag beordrat att ge mig en smäll på käften och påminna mig om varför jag är där, om jag skulle börja klaga! :)


/Rebecka

50 dagar

50 dagar kvar nu tills beräknat förlossningsdatum. Ungefär sju veckor alltså.
Nu börjar man verkligen längta tills pyret tittar ut.
Samtidigt börjar det kännas som att jag kommer att sakna att vara gravid, på nåt konstigt sätt...
Dessutom är det ju så, att bebisen ska komma 26 augusti, när sommaren i princip är slut. Och dit längtar man ju inte. ;)

Jag har klarat mig från de flesta gravidåkommor, men nu har jag fått en konstig. När jag böjer mig framåt gör det ont i foten! På ett litet ställe vid hälen. Mycket oskönt. Det är säkert nån nerv som hamnar i kläm eller nåt. Så jag får lyfta på foten när jag böjer mig framåt, så gör det inte ont!

Hur stor är magen egentligen?

Det är lite lustigt vilka olika reaktioner man får från folk som frågar när bebisen ska komma. När man säger att det är dags om två månader reagerar vissa med "Oj, redan om två månader? Du som har sån liten mage!" medan vissa andra säger "Oj, är det så långt kvar, då kommer du att bli jättestor, som redan har så stor mage!"

Man undrar ju... Men i morgon ska jag till barnmorskan (får gå ensam den här gången) så då får vi se om den växt som den ska. Jag har inte gått upp mer än nåt kilo den senaste månaden, hoppas att det är okej...

För övrigt blev vi blåsta på den fina lägenheten som vi varit och tittat på.  Och vi är lite (mycket) sura på bostadsbolagets rutiner. Men med tanke på att de har fler fina lägenheter som kanske kan bli aktuella om vi spelar våra kort rätt, så är det inte läge att ringa och skälla ut dem direkt...

Föräldraträff

I eftermiddag ska vi på vår första föräldraträff. Och jag måste gå dit ensam, eftersom min kära sambo jobbar så att hon måste komma en halvtimme sent.

Jag är lite nervös för det hela, mest för hur resten av deltagarna och barnmorskan ska reagera på att vi är två tjejer...

I går pratade jag med två relativt nyblivna pappor på jobbet om hur de upplevde föräldraträffarna. Och de var ju inte så imponerade direkt... "Det är ju mest inriktat på mammorna, om man säger så..." Papporna hade fått gå ut i väntrummet och prata sport, typ. Den ena killen hade hamnat i samma grupp som en dryg skåning som han snart bara ville vrida nacken av. Sista träffen hade de fått titta på en film om amning. "De framställer det som att amning är det viktigaste i hela världen. Bara för att ge ångest till dem som inte kan amma sen..."

Nåja, vi får väl se vad det är för typer som är där.

....................................................................................................................

För övrigt har barnet i min mage börjat röra sig allt mer. Det känns skönt att få en bekräftelse på att barnet lever och verkar må bra.

Sen har jag börjat växa ur mina bh:ar. Det är första gången i mitt liv som det händer! Men att gå och köpa en amnings-bh känns inte riktigt läge än...

Början till gravidmage

Har inte skrivit så mycket här den senaste tiden. Mest kanske för att det inte hänt så mycket...
Både illamåendet och tröttheten börjar ge sig, även om ingetdera är helt borta än. Men numera kan jag njuta av lunch och middag, och känna mig hungrig när jag äter, i stället för att peta i mig maten med kväljningar bara för att man måste äta. Det känns skönt. :)

Jag har gått upp något kilo till, och väger numera runt 59 kg (normal vikt för mig är ca 56 kg). Magen börjar mer likna en gravid mage än en svullen mage. Byxor har börjat bli för små i midjan, samtidigt som jag inte tycker att magen är tillräckligt stor för att kräva mammabyxor. Knivigt det där...

Har börjat planera för föräldraledigheten. Chefen vill ju veta, för att kunna ta in vikarie. Sannolikt tar jag ut fyra veckors semester och går sedan direkt på mammaledighet i slutet av augusti. Sen måste vi bestämma hur vi ska dela upp föräldraledigheten sinsemellan. Vi har inte tänkt klart än, och det är mycket man vill väga in. Känns konstigt att fundera över sånt nu, när det fortfarande är en evighet tills barnet kommer...

På söndag ska vi åka till fjällen en vecka. Ska bli skönt att få röra sig lite ute på det vida fjället i den klara luften. Jag kan fortfarande ha mina skidkläder, vilket är tur.

Besök på MVC

Förra torsdagen var vi på första besöket hos barnmorskan. Hon var trevlig, och ställde frågor om sjukdomar i familjen, alkohol- och tobaksvanor, om vi hade barn sen tidigare och så vidare.

Sen fick jag ta några blodprov, både i fingret och i armen. Urinprovet jag hade med mig innehöll inga konstigheter.

Sen fick vi veta lite om våra fortsatta besök hos barnmorskan. I vecka 18 ska vi till sjukhuset och göra ultraljud, på ett annat ställe än vi varit tidigare. Sen kommer vi att göra ett nytt besök hos barnmorskan ett par veckor senare.

---

Den extrema tröttheten jag känt ett tag börjar att ge med sig lite. Behöver inte gå och lägga mig på en madrass i konferensrummet på jobbet varje eftermiddag längre...

Illamåendet går lite upp och ner. Den är värst de dagar jag jobbar, men börjar bli lite bättre. Den är fortfarande värst på eftermiddagar och kvällar.

Jag har börjat äta ordentligare frukostar, vilket är positivt! Tidigare brukade min frukost bestå av en eller ett par koppar kaffe. Att äta något var oftast otänkbart. Numera är jag mer hungrig på morgnarna och brukar åtminstone äta lite yogurt innan jag går till jobbet, och oftast smörgåsar också.

Annars känns det fortfarande rätt overkligt att vi ska bli föräldrar. Att det bor en person i min mage...

Nya snygga armband...

I morgon är det dags för första besöket på mödravårdscentralen. Hur vi nu ska hitta dit... Alltså, jag vet var det ligger. Jag var där i går och skulle hämta ett urinrör. Jag måste ha med mig morgonurinen i morgon. Och stället var hur skumt som helst. Inte en levande själ, förutom nån ensam stackare som satt i nåt väntrum och läste. Nån reception verkade inte finnas. Till slut haffade jag i alla fall nån ur personalen som virvlade förbi, och hon gav mig ett rör.

Den senaste tiden har jag mått rätt illa i princip varje dag. Särskilt under eftermiddagar och kvällar. Det har stundtals varit outhärdligt att jobba. En gång var jag tvungen att spy på jobbets toa...

Men härom dagen gick jag till apoteket och köpte såna där armband mot illamående. De ser ut som svettband ungefär, fast smalare. Man fick välja mellan svarta och neongröna. Jag menar, neongröna? Vill man verkligen skylta för alla i sin omgivning att man mår pyton? Hur som helst, så hjälper (de svarta!) armbanden faktiskt jättebra! Svårt att fatta att en liten plastplupp mot handleden kan få hjärnan att koppla bort illamåendet, men så är det tydligen!

Så nu mår jag hyfsat igen, men jag är fortfarande rätt trött, särskilt eftermiddagar och kvällar, men det känns som att tröttheten ändå börjar avta lite. Däremot har jag börjat ha rätt ont i huvudet ofta. Det började förra veckan när jag var rejält förkyld i 4-5 dagar. Förkylningen har gått över, men huvudvärken dyker fortfarande upp. Jag vill inte proppa i mig alltför mycket Alvedon, så jag får stå ut med smärtan...

De senaste dagarna har jag berättat om mitt tillstånd både för min närmaste chef och högsta chefen. Båda är kvinnor och ingen av dem blev särskilt förvånad! Min närmaste chef visste ingenting om våra planer ens, men hade börjat ana när jag nyligen gick på ett "läkarbesök" (ultraljudet) och förvarnade att jag i värsta fall inte skulle palla att komma tillbaka till jobbet den dagen. Hon blev förstås orolig, men jag försökte lugna henne så att hon inte skulle tro att jag hade nån dödlig sjukdom eller så... Hon blev jätteglad över beskedet i alla fall, men lite ledsen över att vi inte kommer att jobba ihop framöver...

Min högsta chef hade jag berättat om våra planer för redan i höstas, när vi gjorde inseminationen och jag var tvungen att ta ut en dag ledigt på kort varsel. Men sen dess har jag inte sagt nåt om hur det gått. Nu berättade jag, och hon sa att hon anat det ett tag! Hon hade en del nyfikna frågor om hur det gått till, och ville veta hur vi tänkt göra med föräldraledigheten... Det känns konstigt att börja planera för den redan nu, men givetvis vill en vikarie veta hur länge han eller hon har jobb...

Vul i morgon

I morgon ska vi på ultraljud. Är lite nervös...

Hoppas verkligen att allting kommer att se bra ut, och att vi kommer att få se ett pickande hjärta. :)

Jag hade hoppats att kanske slippa gå tillbaka till jobbet efteråt, om undersökningen skulle ge ett tråkigt besked. Jag trodde att vi skulle ha personal så det räckte, men i dag visade det sig att arbetsbördan kommer bli hårdare i morgon än jag väntat mig, så jag kommer sannolikt att behövas hela eftermiddagen...

I dag har jag mått oförskämt bra, till skillnad från till exempel i går. Då gick jag och la mig 20 över åtta på kvällen. Kanske bidrog mina drygt tio timmars sömn till att jag mått bättre idag... Men lite oroväckande är det ju att man knappt känner nåt. Man vill ju liksom känna lite i magen, eller må lite illa (även om det är jobbigt)  bara för att känna att nåt är ovanligt i kroppen. Men tröttheten är ganska konstant, alltid något...

VUL 30/1

I går ringde jag till Chatarina på Fertilitetsmottagningen för att fråga om tid för ultraljud. Hon erbjöd oss först en tid den 23 januari, men då kunde vi inte gå båda två, så vi fick en tid först den 30 januari. Då blir det ett vaginalt ultraljud. Sedan kommer vi att få skriva in oss på Mödravårdscentralen nere på stan.

Det blir en lång väntan till 30 januari... Varenda dag känner jag efter, och ibland känns det mer och ibland mindre. Vet inte hur man ska tolka symptomen, eller bristen på symptom...

De senaste dagarna har jag börjat känna av en bristande aptit. Jag är hungrig men liksom inte sugen. Äter fil och flingor till middag om jag är ensam, eftersom jag inte känner för något annat. Äter mindre än jag brukar när jag äter lagad mat.

Ska försöka börja äta lite mer mellanmål  stället. Vanligtvis äter jag knappt mer än lunch och middag på en dag, men jag ska försöka ändra på det. Åtminstone lite fil/yogurt till frukost, och sen frukt eller macka som mellanmål, helst både för- och eftermiddag.

Märker att jag är mer godissugen nu också. Brukar inte äta så mycket godis annars. Men jag ska försöka låta bli godsakerna. Kommer nog att gå upp tillräckligt i vikt ändå...

Orolig väntan

Det är mycket olidlig väntan i den här branschen... Just nu känns det hemskt att bara gå och vänta på att få gå och göra ett ultraljud, och förhoppningsvis få se en liten liten krabat med pickande hjärta. Under tiden nojar jag mig för allt möjligt. Mest för att det som finns där inne inte längre ska vara vid liv... I går kände jag inte särskilt mycket i magen och blev jätteorolig. Idag känns det mer. Svullnaden har gått ner, men jag är klart rundare om magen än innan behandlingen.

I dag var vi ute på resutaurang och åt middag. Jag åt chevretoast till förrätt och röding till huvudrätt. Man borde säkert varken äta det ena eller det andra, men om jag ska hålla mig till alla kostrekommendationer så kommer jag att svälta ihjäl under graviditeten... Jag tog inget vin till i alla fall. ;) Och jag har dragit ner på kaffet till max två halva koppar om dan.

För övrigt var vi ute och åkte lite skidor i dag, för första gången på säsongen. Snön räckte till en sträcka på typ 300 meter på golfbanan, som vi åkte fram och tillbaka tre gånger. :) Skönt att röra på sig, och längdskidor känns som skonsam träning.

Tidigare inlägg