Besök på MVC
Förra torsdagen var vi på första besöket hos barnmorskan. Hon var trevlig, och ställde frågor om sjukdomar i familjen, alkohol- och tobaksvanor, om vi hade barn sen tidigare och så vidare.
Sen fick jag ta några blodprov, både i fingret och i armen. Urinprovet jag hade med mig innehöll inga konstigheter.
Sen fick vi veta lite om våra fortsatta besök hos barnmorskan. I vecka 18 ska vi till sjukhuset och göra ultraljud, på ett annat ställe än vi varit tidigare. Sen kommer vi att göra ett nytt besök hos barnmorskan ett par veckor senare.
---
Den extrema tröttheten jag känt ett tag börjar att ge med sig lite. Behöver inte gå och lägga mig på en madrass i konferensrummet på jobbet varje eftermiddag längre...
Illamåendet går lite upp och ner. Den är värst de dagar jag jobbar, men börjar bli lite bättre. Den är fortfarande värst på eftermiddagar och kvällar.
Jag har börjat äta ordentligare frukostar, vilket är positivt! Tidigare brukade min frukost bestå av en eller ett par koppar kaffe. Att äta något var oftast otänkbart. Numera är jag mer hungrig på morgnarna och brukar åtminstone äta lite yogurt innan jag går till jobbet, och oftast smörgåsar också.
Annars känns det fortfarande rätt overkligt att vi ska bli föräldrar. Att det bor en person i min mage...
Sen fick jag ta några blodprov, både i fingret och i armen. Urinprovet jag hade med mig innehöll inga konstigheter.
Sen fick vi veta lite om våra fortsatta besök hos barnmorskan. I vecka 18 ska vi till sjukhuset och göra ultraljud, på ett annat ställe än vi varit tidigare. Sen kommer vi att göra ett nytt besök hos barnmorskan ett par veckor senare.
---
Den extrema tröttheten jag känt ett tag börjar att ge med sig lite. Behöver inte gå och lägga mig på en madrass i konferensrummet på jobbet varje eftermiddag längre...
Illamåendet går lite upp och ner. Den är värst de dagar jag jobbar, men börjar bli lite bättre. Den är fortfarande värst på eftermiddagar och kvällar.
Jag har börjat äta ordentligare frukostar, vilket är positivt! Tidigare brukade min frukost bestå av en eller ett par koppar kaffe. Att äta något var oftast otänkbart. Numera är jag mer hungrig på morgnarna och brukar åtminstone äta lite yogurt innan jag går till jobbet, och oftast smörgåsar också.
Annars känns det fortfarande rätt overkligt att vi ska bli föräldrar. Att det bor en person i min mage...
Nya snygga armband...
I morgon är det dags för första besöket på mödravårdscentralen. Hur vi nu ska hitta dit... Alltså, jag vet var det ligger. Jag var där i går och skulle hämta ett urinrör. Jag måste ha med mig morgonurinen i morgon. Och stället var hur skumt som helst. Inte en levande själ, förutom nån ensam stackare som satt i nåt väntrum och läste. Nån reception verkade inte finnas. Till slut haffade jag i alla fall nån ur personalen som virvlade förbi, och hon gav mig ett rör.
Den senaste tiden har jag mått rätt illa i princip varje dag. Särskilt under eftermiddagar och kvällar. Det har stundtals varit outhärdligt att jobba. En gång var jag tvungen att spy på jobbets toa...
Men härom dagen gick jag till apoteket och köpte såna där armband mot illamående. De ser ut som svettband ungefär, fast smalare. Man fick välja mellan svarta och neongröna. Jag menar, neongröna? Vill man verkligen skylta för alla i sin omgivning att man mår pyton? Hur som helst, så hjälper (de svarta!) armbanden faktiskt jättebra! Svårt att fatta att en liten plastplupp mot handleden kan få hjärnan att koppla bort illamåendet, men så är det tydligen!
Så nu mår jag hyfsat igen, men jag är fortfarande rätt trött, särskilt eftermiddagar och kvällar, men det känns som att tröttheten ändå börjar avta lite. Däremot har jag börjat ha rätt ont i huvudet ofta. Det började förra veckan när jag var rejält förkyld i 4-5 dagar. Förkylningen har gått över, men huvudvärken dyker fortfarande upp. Jag vill inte proppa i mig alltför mycket Alvedon, så jag får stå ut med smärtan...
De senaste dagarna har jag berättat om mitt tillstånd både för min närmaste chef och högsta chefen. Båda är kvinnor och ingen av dem blev särskilt förvånad! Min närmaste chef visste ingenting om våra planer ens, men hade börjat ana när jag nyligen gick på ett "läkarbesök" (ultraljudet) och förvarnade att jag i värsta fall inte skulle palla att komma tillbaka till jobbet den dagen. Hon blev förstås orolig, men jag försökte lugna henne så att hon inte skulle tro att jag hade nån dödlig sjukdom eller så... Hon blev jätteglad över beskedet i alla fall, men lite ledsen över att vi inte kommer att jobba ihop framöver...
Min högsta chef hade jag berättat om våra planer för redan i höstas, när vi gjorde inseminationen och jag var tvungen att ta ut en dag ledigt på kort varsel. Men sen dess har jag inte sagt nåt om hur det gått. Nu berättade jag, och hon sa att hon anat det ett tag! Hon hade en del nyfikna frågor om hur det gått till, och ville veta hur vi tänkt göra med föräldraledigheten... Det känns konstigt att börja planera för den redan nu, men givetvis vill en vikarie veta hur länge han eller hon har jobb...
Den senaste tiden har jag mått rätt illa i princip varje dag. Särskilt under eftermiddagar och kvällar. Det har stundtals varit outhärdligt att jobba. En gång var jag tvungen att spy på jobbets toa...
Men härom dagen gick jag till apoteket och köpte såna där armband mot illamående. De ser ut som svettband ungefär, fast smalare. Man fick välja mellan svarta och neongröna. Jag menar, neongröna? Vill man verkligen skylta för alla i sin omgivning att man mår pyton? Hur som helst, så hjälper (de svarta!) armbanden faktiskt jättebra! Svårt att fatta att en liten plastplupp mot handleden kan få hjärnan att koppla bort illamåendet, men så är det tydligen!
Så nu mår jag hyfsat igen, men jag är fortfarande rätt trött, särskilt eftermiddagar och kvällar, men det känns som att tröttheten ändå börjar avta lite. Däremot har jag börjat ha rätt ont i huvudet ofta. Det började förra veckan när jag var rejält förkyld i 4-5 dagar. Förkylningen har gått över, men huvudvärken dyker fortfarande upp. Jag vill inte proppa i mig alltför mycket Alvedon, så jag får stå ut med smärtan...
De senaste dagarna har jag berättat om mitt tillstånd både för min närmaste chef och högsta chefen. Båda är kvinnor och ingen av dem blev särskilt förvånad! Min närmaste chef visste ingenting om våra planer ens, men hade börjat ana när jag nyligen gick på ett "läkarbesök" (ultraljudet) och förvarnade att jag i värsta fall inte skulle palla att komma tillbaka till jobbet den dagen. Hon blev förstås orolig, men jag försökte lugna henne så att hon inte skulle tro att jag hade nån dödlig sjukdom eller så... Hon blev jätteglad över beskedet i alla fall, men lite ledsen över att vi inte kommer att jobba ihop framöver...
Min högsta chef hade jag berättat om våra planer för redan i höstas, när vi gjorde inseminationen och jag var tvungen att ta ut en dag ledigt på kort varsel. Men sen dess har jag inte sagt nåt om hur det gått. Nu berättade jag, och hon sa att hon anat det ett tag! Hon hade en del nyfikna frågor om hur det gått till, och ville veta hur vi tänkt göra med föräldraledigheten... Det känns konstigt att börja planera för den redan nu, men givetvis vill en vikarie veta hur länge han eller hon har jobb...
MVC på alla hjärtans dag
Härom dagen ringde jag mödravårdscentralen för att skriva in oss. Det var en sån här knappa-in-ditt-nummer-så-ringer-vi-upp-telefon. Jag lyckades knappa galet första gången, så jag la på och gjorde om proceduren. Jag var på jobbet, så jag lämnade mitt mobilnummer.
Tydligen hade den första knappningen ändå registrerats, fast utan telefonnummer. På utsatt tid ringde en barnmorska upp mig på mobilen, och sa "Du hade inte lämnat nåt nummer, så jag gick på ditt personnummer och hittade ditt hemnummer, så jag har ringt och pratat med din sambo. Jag förstår att du lever med en kvinna?"
Hmm, jo. ;)
Hon kommenterade inte detta faktum ytterligare, utan frågade lite smått hur jag mådde. Jag sa att jag var trött och att jag mådde illa, inte bara på morgnarna, utan då och då under dagarna. Det var väldigt vanligt, sa hon.
Hon frågade vilka dagar vi gjort provrörsbefruktningen, och vi bestämde till slut att vi ska komma dit på inskrivning den 14 februari. Det kommer att ta en dryg timme.
Idag berättade vi den glada nyheten för några av våra närmaste killkompisar och de tyckte det var jättekul! De blev förvånade, men ändå inte. :)
Tydligen hade den första knappningen ändå registrerats, fast utan telefonnummer. På utsatt tid ringde en barnmorska upp mig på mobilen, och sa "Du hade inte lämnat nåt nummer, så jag gick på ditt personnummer och hittade ditt hemnummer, så jag har ringt och pratat med din sambo. Jag förstår att du lever med en kvinna?"
Hmm, jo. ;)
Hon kommenterade inte detta faktum ytterligare, utan frågade lite smått hur jag mådde. Jag sa att jag var trött och att jag mådde illa, inte bara på morgnarna, utan då och då under dagarna. Det var väldigt vanligt, sa hon.
Hon frågade vilka dagar vi gjort provrörsbefruktningen, och vi bestämde till slut att vi ska komma dit på inskrivning den 14 februari. Det kommer att ta en dryg timme.
Idag berättade vi den glada nyheten för några av våra närmaste killkompisar och de tyckte det var jättekul! De blev förvånade, men ändå inte. :)