En tand mindre


Kan en tand sitta lösare?


I går var det dags för treårskontroll för Signe. Hon fick berätta för BVC-sköterskan vad som fanns i ett par väskor, hoppa, rita, vägas och mätas. Med sina 98 cm är hon fullständigt normallång. Vikten ligger dock som vanligt ett snäpp under normalstrecket. Alltså "följer hon sin kurva", vilket är ett gyllene mantra i BVC-världen. 

Efteråt blev det fika på Coop. Vidar var bekymrad. Han hade en tand som hängde så löst att han varken kunde äta eller prata. Efter mycket vånda lät han mig dra loss den. Lycka! Nu kunde han äntligen äta upp glassen. 

Cesar





I tisdags fick vi det tråkiga beskedet att vår älskade katt Cesar har cancer. 

Han hade haft näsblod då och då under en period så vi tog honom till veterinären. De gissade att ett grässtrå fastnat i nosen, men kunde inte hitta nåt, så vi skickades till Strömsholm. 

Där röntgades han och de upptäckte att hela ena näsborren var full av tumörer. 

Nu får han "Ipren för katter" för att ha mindre ont. Eftersom han är relativt pigg för sina 13 år, får han leva så länge han har ett bra liv. 

Den tiden ska vi ta vara på. 


Mot rätt kurva

I går var Signe på 5-månaderskontroll på BVC. Sedan förra kontrollen, då hon halkat ner ännu mer på viktkurvan, har hon börjat få gröt på morgonen och rotmos nästan varje dag. Och det gav utdelning! Hon har spräckt 6-kilosvallen och väger nu 6010 gram och är 65,6 cm lång.
(Vidar i samma ålder: 8030 gram, 71 cm...)
Det märks särskilt på föräldragruppen att Signe är liten för sin ålder. De andra barnen, som är lika gamla, ser gigantiska ut!

Signe fick två vaccinationssprutor i går också, en i varje lår. Hon var jätteduktig och grät bara några sekunder. Senare på eftermiddagen och kvällen blev hon lite gnällig och fick 39,3 graders feber, men det hade gått över i morse.


För lite mat - igen

I dag känns Signe lite piggare, så vaccinationen verkar inte ha gett några allvarligare men.
Hon åt sista gången vid 20-tiden i går kväll. Sen sov hon till 05.30... Stackarn var väl utmattad.
 
Återigen blev jag uppmanad av barnmorskan att ge Signe mer mat. Hon har hittills följt "sin kurva", vilken ligger ett snäpp under "normalkurvan".
Dessa kurvor... De är tydligen nåt slags facit för barnmorskor.
Hur som helst så har Signes vikt nu dippat ett snäpp under hennes egen kurva. Oj oj oj så hemskt, nu måste hon få mer mat! Mata oftare så blir hon nöjdare, var uppmaningen från barnmorskan. (En annan än den vi brukar ha, som tydligen vabbade i går.)
Nöjdare? Vidar vägde över 6,5 kg när han var tre månader, men inte var han nöjdare för det! Signe är ju glad nästan jämt, och när hon inte är det så får hon mat. "Ja visst, jag ska mata henne oftare", sa jag. Och höll fingrarna i kors bakom ryggen...
Som ni märker så hetsar jag upp mig rätt måttligt, men man kan ju gissa hur nervösa och osäkra förstagångsföräldrar kan reagera när barnmorskan får det att låta som att barnet riskerar livet när det halkat ner ett snäpp från facit-kurvan.
Det blir nog människor av dessa ungar också ska ni se!

Vaccinerad

Idag var det dags för Signes tremånaderskontroll. Jag hade gissat att hon skulle väga 5 kg, vilket visade sig vara en begåvad gissning, då vågen stannade på 5,000 kg! Längden mättes till 60,2 cm.

Men det räckte inte att väga och mäta den här gången. Dessutom skulle Signe få två sprutor - en i varje ben. Hon grät lite av sticken, men det gick snabbt över.

Men nu ikväll har hon blivit trött och ganska ledsen. Och hon ser lite svullen ut i ansiktet. Hon har också känts lite varm. Men Alvedon får man inte ge så länge hon äter och kissar som hon ska.

Hängig tjej efter vaccinationen.


Läkarbesök

Hos barnmorskan.


I dag fyller vår lilla Signe två månader!
 
Och vad är mer passande då, än en tvåmånaderskontroll hos barnläkaren!
Signe höll humöret uppe under den dryga halvtimmen vi fick vänta efter utsatt tid innan det blev vår tur.
Läkaren kollade ögonreflexer, ryggen, fontanellen, magen, gom och reflexer. Allt passerade utan anmärkning.
 
Vågen visade 4495 gram, vilket innebär en ökning med 265 gram sedan sist, vilket var två veckor sedan. Barnmorskan var nöjd. 58,4 cm mäter tösen nu, vilket förklarar att hon börjar växa ur storlek 56...
 
För skojs skull tog vi fram Vidars hälsobok för att jämföra. Och ja, det var lite skillnad... Två månader gammal vägde han 5890 gram och var 61,4 cm...
1,4 kg tyngre och 3 cm längre alltså.

Kan verkligen inte klaga på sömnen man får!

Signe sov i natt från 23.30 till 6.15. Ammade till 7 och sov sen till ... ja, vi får se när hon vaknar. Klockan är 9.30 nu...

Inspektion

I dag väntar besök av BVC-sköterskan. Förevändningen är väl att nyblivna föräldrar ska slippa ta sig iväg till BVC, men vi vet ju alla att det egentligen är en inspektion av hemmet som ska säkerställa att barnet inte bor i en knarkarkvart.


Godkänd treåring!

I går var vi på BVC för 3-årskontroll. Vidde var snäll, men lite blyg. Han fick börja med att rita lite. Vilket ju inte är hans starka sida. Men det räckte tydligen med att rita "klotter" för att det skulle godkännas. (Jag hade önskat att den BVC-sköterskan var min bildlärare på gymnasiet...)
Sen fick han titta på lite bilder och säga vad de föreställde. Vidar hade säkert önskat sig skördetröska, stoppbock och lokstall, men det var i stället mössa, penna, boll och annat som inte heller vållade några större bekymmer.
Sen fick han sparka boll med den mamma som har störst bollkänsla, och hoppa jämfota. Sen fick han äntligen leka med leksakerna, medan mammorna och sköterskan pratade om hans ätande, kissande, lekande och sånt.

I dag blev det en heldag med mamma Rebecka, som var ledig. Först lunch på indisk restaurang med arbetskamraterna Gun-Britt och Lotta. Vidar lassade glupskt in ris med chicken tikka sizlar och nanbröd, samt lite ostbitar från Gun-Britts vegogryta. "Starkt! Vatten!" ropade Vidar då och då. Och efter en slurk vatten fortsatte han äta.
Sen blev det en vända på stan, då Vidar mestadels sov i vagnen, samt lite leksaksaffärsbesök, innan det var dags för fika på Rebeckas jobb. Vi tackade nämligen av legendariske medarbetaren
Uffe Claesson, som slutade efter över 40 år på Folket. Till Vidars oförställda glädje serverades jordgubbstårta!

Ja, sen blev det lite handlande innan vi var hemma och Vidde fick kolla på Bilar för femtielfte gången, medan Rebecka tvättade-diskade-lagade mat, innan Maria kom hem från jobbet. Efter en sen middag sover nu vår lille hjälte. :)

Första tandläkarbesöket!

I dag var Vidar hos tandläkaren för första gången. Det började med att tandläkaren informerade en grupp bestående av tiotalet ettåringar samt deras föräldrar om att man inte får ge barnen kakor och godis. Väldigt bra att veta tyckte vi, som annars brukar ge Vidar sega råttor till frukost, wienerbröd till lunch och kokosbollar till middag.

Ettåringarna var måttligt intresserad av tandläkaren och hennes infopärm, men föräldrarna nickade och låtsades lyssna intresserat medan de försökte hålla koll på sina ungar.

Sen släpptes alla ut i ett stort utrymt konferensrum med en byggnadsställning i mitten, som var perfekt att hålla sig i för små barn som nääästan kan gå. En och en kallades barnen in till tandläkaren. Vi gick in sist. Under tiden socialiserade barnen med varandra. Eller, alla utom Vidar, som kröp åt andra hållet. Förutom när han pussades med några av tjejerna. Men när det kom en närgången kille som skrattade med hela ansiketet medan kan knuffade omkull Vidar, tyckte inte Vidde att det var nåt kul.

Till sist fick vi då komma in till tandläkaren, som lite förvirrat undrade vem av oss som egentligen var Vidars mamma. När vi rett ut det så frågade hon hur många tänder Vidar har, och konstaterade att tio stycken var rätt mycket för en som inte fyllt ett. Men att det var helt normalt att till och med ha fått ett par kindtänder. De sitter en bit bak i överkäken, så det kommer att tillkomma en eller ett par tänder mellan dem och framtänderna hoppas vi...

Vidar kommer att kallas till tandläkaren nästa gång när han är tre år. Så mamma Maria har god tid på sig att överföra sin tandläkarskräck på honom. ;)

Utan anmärkning


Ha! Jag är bäst på att sitta!

I går var barnmorska Tuula här på hembesök för att kolla Vidars hörsel med mera. Det så kallade
Boel-testet.
Hon höll två pinglor gömda i varje hand, och kontrollerade om Vidar vände sig om efter ljuden. Och det gjorde han så galant. Sen kollade hon också att han sträckte sig efter leksaker och stoppade dem i munnen, jollrade, inte skelade med ögonen med mera.
Och hon kollade att han kunde sitta. Och som tur var har han ju just lärt sig att sitta någorlunda stadigt... :) Det var som att han skärpte till sig när barnmorskan var här, och verkligen skulle visa att han kunde sitta ordentligt.
Så han fick godkänt på alla punkter, och behöver inte ombesiktas. :)

Godkänd halvåring

I dag var det dags för Vidars sexmånaderskontroll hos läkaren.
Först fick vi komma in till barnmorska Tuula som även hade en student hos sig.
Vidar tittade på dem i fem sekunder, och började sedan stortjuta!
De två damerna tog pedagogiskt ett par steg bakåt och tittade åt ett annat håll, medan jag klädde av Vidar. Sen var de vänner igen.
Han blev vägd (8230 g) och mätt (71,5 cm) innan vi fick komma in till doktorn.
Den svarte mannen som vi träffade sist var nu utbytt mot en vit kvinna, även hon med en student. Läkaren började med att hålla fram en pusselbit, som Vidar raskt grabbade åt sig. Läkaren antecknade i sina papper och mumlade godkännande. Sen slängde Vidar pusselbiten på golvet. Det antecknade inte läkaren. Som tur var.
Sen lyssnade både doktorn och studenten på Vidars hjärta och lungor. Fontanellen, ljumskarna och höfterna kollades, och även att gripreflexerna var borta och att Vidar ansträngde sig lite för att hjälpa till när läkaren drog upp honom till sittande.

Enligt en föräldratidning jag läst, skulle läkaren även fråga om barnet kan jollra ba-ba-ba eller vö-vö-vö eller, ja ni fattar. Det kan han inte. Så det var väl tur att de inte frågade. Då kanske han inte blivit godkänd. Nu blev han det, och vi kunde åka hem och fira hans sexmånadersdag, ett par dar försenade, tillsammans med våra familjer.

Mamma på egna upptåg

Eftersom Vidar nu uppnått den aktningsvärda åldern två månader, var det i dag dags för tvåmånaderskontroll.
Så efter en promenad runt Vilsta med Camilla och lilla Filippa, styrde jag barnvagnen med raska steg (var ju sen som vanligt) vidare mot BVC.

Väl framme försökte jag, trots min något sena ankomst, att väcka Vidar på ett lite mer humant sätt än förra gången, med hopp om ett lite bättre humör på gossen. Och det funkade faktiskt. Tills läkaren började klämma lite här och lite där (bland annat där pojkar oftast inte uppskattar att bli klämda särskilt hårt). Då protesterade Vidar.

Men innan dess hade barnmorskan konstaterat att det varken var något fel på längd, vikt eller huvudmått.
"Hur går amningen?" frågade hon. "Jo det går bra", sa jag. "Ja jag ser det på honom", sa hon. "Ja han är inte anorektisk direkt", sa jag. Och det höll hon med om... Och vi enades om att han nog vägde sex kilo. Men det höll inte vågen med om. 5890 gram stannade den på. 61,4 cm har han blivit, så det är verkligen hög tid att rota fram 62-storlekarna...

Sen fick vi som sagt träffa läkaren. En man med rötterna i djupaste Afrika (gissar jag...) som frågade om Vidar var ett svenskt namn, eller danskt (!). Han konstaterade först att det var en frisk och fin pojke, och sedan (när Vidde började skrika) att han även var temperamentsfull...
Inte heller läkaren kunde hitta några större fel på Vidde, mer än att han möjligen fortfarande är lite gul. Men det kommer försvinna när levern börjar funka som den ska, menade han. Själva tycker vi bara att han har en klädsamt solbränd hudton...



I kväll var det dags för mitt första ena upptåg utan Vidar!
Journalistdistriktet bjöd in till föredrag med Stina Dabrowski, med vidhängande gratismiddag, och det fick man ju bara inte missa! (Skyll er själva, Sörmlandsjournalister som bangade. Ni hade chansen!) Så jag lämnade Maria och Vidar hemma, med några deciliter upptinad bröstmjölk, och cyklade iväg och förlustade mig med kollegor/konkurrenter.

Det var förresten första gången på 3,5 månad som jag cyklade. Cykel är ju liksom inte det ultimata fordonet om man vill ha med sig ett spädbarn... Men jag kom hur som helst ihåg hur man cyklade, och lyckades komma både dit och hem utan incidenter, trots de massiva vägarbetena längs halva vägen.
Maten smakade förträffligt och föredraget var härligt. Maria matade Vidde vid halv sju och la honom sen att sova. Så kvällen avlöpte alldeles utmärkt!

När som helst nu

Jag slapp både cykeltur, parkeringsgarage och taxi. Jag hade turen att få skjuts till barnmorskan med min käre far, som ändå var i stan för att lämna blod. Skönt.

Däremot fick jag vänta en dryg halvtimme på att få komma in. Det hade nämligen blivit ett litet missförstånd om vem som egentligen skulle ta hand om vår barnmorskas "patienter" under hennes semester. Till slut fick jag i alla fall träffa barnmorskan Mia, som var väldigt lugn och avslappnad och trevlig, trots att hon fått ett antal extra patienter på halsen denna eftermiddag. (Vårdpersonal verkar kunna ha ett hav av lugn och tålamod att ösa ur.)

Jag hade gått ner tre hekto sen sist, vilket tydligen var helt normalt. Magen var inte heller större, nästan mindre, än sist, vilket inte heller var konstigt. "Den har nog sjunkit ner" sa Mia, och fick detta bekräftat när hon kände efter var huvudet satt. "Åker den längre ner nu så kommer den ut!" sa hon glatt och det var tydligen en god förutsättning när förlossningen väl sätter igång. Hon trodde att barnet kunde vara på väg ut när som helst.

Men om pyret inte har tittat ut på måndag morgon, så har vi en tid bokad på förlossningen. Då undersöker de mig och barnet och kollar hur vi mår. Antingen blir vi hemskickade i väntan på att förlossningen ska komma igång av sig själv de närmaste dagarna, eller så sätter de igång den då. Vilket jag ju helst inte vill. Men måste man så måste man. Hellre det än kejsarsnitt i alla fall...

Läste i en gravidtidning medan jag satt i väntrummet att 6% av alla graviditeter slutar med igångsättning. Jag trodde faktiskt att det var många fler, med tanke på hur många man hört som blivit igångsatta.
Eller också är det bara mammors stora behov av att berätta förlossningshistorier (särskilt för gravida) som lurat mig.
Det är väl som killarnas lumparhistorier. Har man väl gått igenom "helvetet" att föda barn/göra värnplikten, så måste man bannemig få berätta om det också! ;)

Inte i dag (?)

Today's the day. Eller inte. Det är i och för sig några timmar kvar av dygnet, men inget tyder på att det blir en bebis på utsatt dag. Men, det är ju ett SJ-barn, så det kanske inte är så konstigt att det inte kommer fram i tid. :D

Vi var hos barnmorskan i dag. Hon kollade blodtrycket och mätte magen som vanligt. Allt såg bra ut.
Symfus-fundus-måttet är 33 cm, för er som begriper er på sånt. ;) Att bebisen sparkar och lever om är ett gott tecken, tyckte hon, och tyder på att barnet får ordentligt med mat. Annars kan det bli slött och trött.

Om ungefär en vecka ska vi dit igen, om det inte pluppat ut nåt innan dess. Och då kommer vi att få en tid på förlossningen ytterligare en vecka senare, när jag gått två veckor över tiden. Om ingen kommit ut då heller, så gör de en koll på förlossningen om bebisen mår bra och om det hänt nåt med livmodertappen. Då kan det bli aktuellt med igångsättning samma dag eller några dar senare. Längre än 42+3 veckor går man tydligen inte utan att bli igångsatt. (Jag är ju i dag på 40+0.)

Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg. Jag har läst att förstagångsföderskor i genomsnitt går åtta dagar över tiden, så tills dess behöver man väl knappast oroa sig. Men jag hoppas att naturen har sin gång, och jag slipper bli igångsatt. Tydligen kan det vara ganska påfrestande när värkarna plötsligt sätts igång med full kraft.

I dag var troligen sista gången vi träffade "vår" barnmorska. Nästa vecka har hon nämligen semester så vi får träffa en annan. Sen ska hon börja jobba på förlossningen, men inte förrän den 15 september, så vi missar henne där också. :)
(Skulle annars vara lite coolt att bli förlöst av samma barnmorska som man gått till under graviditeten, så är det ju inte annars här.)

I kväll ska jag kurera halsbrännan med lite tacos (säkert jättebra!) och vila upp mig på landet.

Fortsätt gissningstävlingen!

I dag var det dags för besök hos barnmorskan igen. Troligen det näst sista.
Eftersom jag är i vecka 36 gjorde hon det obligatoriska ultraljudet för att kolla att bebben har fixerat sig med huvudet nedåt. Det konstaterade de ju redan på det extra ultraljudet vi gjorde förra veckan. Men de senaste dagarna har jag fått för mig att krabaten "lossnat" och börjat vobbla runt i livmodern igen. Antagligen oroade jag mig för detta mest på grund av att det verkar så otroligt otäckt att göra ett "vändningsförsök" då några barnmorskor ska knåda magen hit och dit för att ungen ska vända sig rätt. Jag som är så himla kittlig skulle bara inte klara av detta...
Men jag behövde inte oroa mig. Huvudet låg nedåt precis som det skulle. På ultraljudsskärmen såg man huvudet (runt med vit kant runt), rumpan (typ en oidentifierbar klump), händerna (nåja, barnmorskan såg dem i alla fall...) och bröstkorgen, med det lilla pickande hjärtat . :)

Nästa vecka ska vi gå och prova ut en
Tens-apparat. Det är en massageapparat med kuddar som man fäster på ryggen där man har ont, och sen reglerar man vibrationen i dem med en apparat. Det verkar som en rätt bra smärtlindring tycker jag. Man kan anmvända den både hemma innan förlossningen, och under själva förlossningen. Om man testat den hemma innan, så vet man ju hur den funkar och det kan kännas tryggt när man väl ligger där på förlossningen och har ont...

I en kommentar till förra inlägget startade Caroline en gissningstävling om när knyttet ska titta ut. Fortsätt gärna med fler gissningar! Den som vinner får ... sitta barnvakt. ;)

Mätt och belåten

I dag var vi på ett extra ultraljud för att kolla om bebisen håller måttet. Magens storlek låg ju i underkant på den berömda kurvan.

Det var lite skillnad på detta ultraljud och det förra. Nu såg man nämligen - ingenting! Barnet är ju så stort så det är omöjligt att få en överblick. Vi såg en rund grej med mörka fläckar i och frågade vad det var. Det var tydligen magen, med magsäcken och en njure. Sen visade barnmorskan ett lårben som hon mätte, och man kunde också se ryggraden. Men det var också allt. Huvudet ligger fortfarande nedåt, så det gick inte att se. Och det var ingen risk att vi av misstag skulle se vad det var för kön, och vi hade redan innan gjort klart att vi inte ville veta det utifall barnmorskan skulle råka se det.

Alla mätningar visade att vårt lilla pyre är en riktig medelsvensson. :) 2724 gram väger krabaten och det var alldeles normalstort. Så nu är jag bara nöjd att ha en normalstor bebis i en mage som inte är så jättestor! :) (Även om chefen i dag sa att det såg ut som att jag skulle föda vilken dag som helst...)



I går gjorde jag nåt jag inte gjort sen i typ december - drack öl!
Det var en alkoholfri norsk variant vid namn Munkholm, som vi köpte i Oslo nyligen.
Den smakade riktigt fint, trots att jag normalt sett bara dricker mörkt öl (och de finns sällan som lättöl...). Men jag kanske bara var utsvulten på öl. ;)

Lite liten bebbe

Nytt besök hos barnmorskan idag. Numera går vi ju varannan vecka. När hon mätte magen hade den bara växt 1 cm på två veckor. Jag ligger fortfarande skapligt nära idealkurvan, men hamnar längre under den för varje besök... Så barnmorskan tyckte att vi ska gå på ett extra ultraljud för att vara på den säkra sidan att bebben inte är alldeles för liten. Vad man ska göra ifall den är det, framgick inte riktigt...
Men när jag berättade att den lilla krabaten är ytterst livlig och lever om som bara den mest varje dag, sa barnmorskan att det sannolikt inte var nån fara, och att det egentligen var lite lyx att skicka iväg oss på extra ultraljud. Men jag går gärna dit, det ska bli kul att se det lilla livet igen! :) (Och sen gör man ju ett ultraljud i v 36 hos barnmorskan också för att kolla att barnet fixerat sig, så det kommer att bli fyra ultraljud för oss. Hur många får göra det?) Men vi lär väl få passa oss lite om vi fortfarande inte vill se vad det är för kön på pyret...

När barnmorskan kände på magen konstaterade hon att huvudet låg neråt. Jag trodde inte alls att barnet hade börjat fixera sig än, men det tanke på hur mycket det rör sig. Men tydligen så har det det...

Efteråt träffade jag en kompis på stan som ska ha barn tre veckor efter mig. Så i höst och vinter ser jag fram emot långa promenader runt Sundbyholm tillsammans. :)

Elefantkänsla

Jag har plötsligt börja känna mig som en elefant. Gigantisk.
Jag tror det började när jag fick se bilderna på mig från femkampen i lördags. Från mitt uppifrånperspektiv ser magen fortfarande ut att puta mest utåt och inte särskilt mycket åt sidorna. Men så fick jag se bilderna på mig i ett alldeles för tajt linne, från sidan, och insåg att jag inte är mitt vanliga smala jag längre...
Dessutom ser jag väldigt rund ut i ansiktet på bilderna, något som jag inte sett i spegeln...



I går var vi hos barnmorskan. Sista besöket hos henne för sommaren. Nästa månad kommer vi att få besöka en annan BM när våran har semester. Vi blev erbjudna en som jag är lite bekant med, vilket inte kändes helt bra (inte för att jag har något emot henne som person, utan för att det känns konstigt att prata om sina gravidsaker med en som man känner litegrann men inte så väl) så vi kommer att få en annan.

Nåväl, den här gången tog hon blodprov, och konstaterade att jag har lite lågt blodvärde. 107 i stället för 120 som man bör ha. Jag har alltså lite järnbrist och rekommenderades att käka järntabletter. Jag hade hoppats slippa, med tanke på hur man brukar bli i magen... Men jag behövde inte äta varje dag.

Sen mätte hon magen, vilket inte är min favoritgrej. Jag är rätt kittlig... Jag låg där på britsen och andades djupt och tyckte att jag lyckades slappna av rätt hyggligt. Men barnmorskan bara fnissade och konstaterade att jag hade starka bukmuskler. :P
Till slut lyckades hon i alla fall hitta var livmodern börjar och slutar och kunde mäta upp den till 28 cm, vilket tydligen var "precis på kurvan".

Den här gången fick vi journalen med oss hem, tillsammans med ett moderskapsintyg att visa upp för Försäkringskassan för att få föräldrapenning (nej, det räcker inte med att komma och visa upp magen, man kan ju ha svalt en fotboll eller nåt...). Vi fick också en liten broschyr med telefonnummer till familjerätten, som man måste kontakta om man får barn och inte är gifta. För att fastställa faderskapet... Får väl ringa dit och höra vad de har att säga.

Vi fick också telefonnumrena till de andra tre flatparen som väntar barn här i stan. Eller, ett av dem har redan fått barn, lite för tidigt. Vi ska höra av oss till dem och se om vi kan träffas. Sen får vi väl se om vi gillar varann. :)

/Rebecka

Halvvägs

Nu är graviditeten nästan halvvägs och i dag var vi på nytt besök hos barnmorskan. Hon frågade hur jag mådde, om jag känt bebisen sparka, hur jag kände inför förlossningen och amningen, och om vi ville gå på föräldragrupp. Hon frågade också sambon hur hon känner sig. Sen tog hon blodprov, som såg bra ut, och blodtryck som också var bra (106/58) och analyserade urinprovet som jag hade med mig, som också var bra. Skönt att höra!

Sen lyssnade hon på bebisens hjärtljud, och vi fick också höra! Det var jättehäftigt! Pulsen låg runt 140 och det var bra.

Jag tycker hittills att det har varit lite svårt att veta om det är bebisen som jag känt sparka, eller om det är vanligt bubbel i magen eller typ nervryckningar. Men i går kväll kände jag plötsligt något väldigt tydligt! Jag låg på rygg i sängen och skulle sova, när jag kände ett kraftigt bubbel i magen. Sen var det plötsligt som att en alien vände på sig inne i magen! Det kändes väldigt tydligt och var nästan obehagligt. Jag la handen på magen precis där det känts, och då kände jag nåt som puttade på min hand genom magväggen! Häftigt! Så nu borde min kära också kunna känna det lilla pyret sprattla, om hon bara lägger dit handen vid rätt tillfälle. :)

Nyligen fick vi veta att våra vänner C+J också ska ha barn, en månad efter oss. Ska bli jättekul att följas åt, både medan bebisen håller sig i magen och efteråt. Grattis till er två!

Tidigare inlägg