mammamammabarn

I natt trodde jag nästan att det skulle sätta igång. Det tryckte på en massa, men några värkar kom aldrig, och heller inte nåt vatten eller andra vätskor...
Jag vaknade en gång i timmen av att det tryckte, eller att jag behövde gå på toa, eller bådadera...

Men till slut somnade jag ordentligt, och när jag vaknade låg bebisen kvar därinne, och förkylningen var ännu värre än i går.
Min nya teori är att kroppen känner av att jag är sjuk, och därför inte vill sätta igång förlossningen så länge jag inte har energi nog för att gå igenom den.
Eller nåt.

Så idag kurerar jag mig med te, nässpray, c-vitaminer (typ den enda förkylningsmedicinen man får ta som gravid), blåbärssoppa och snart även en bakelse som min kära är ute och köper. :)

Men jag inbillar mig att om förlossningen verkligen skulle sätta igång, så skulle jag glömma min förkylning på en sekund, och ägna mig åt väsentligare saker i stället!

I kväll var vi på bio och såg Arn - Riket vid vägens slut. Lilla pyret tyckte antingen att det var jättekul eller fruktansvärt hemskt att vara på bio, för det sparkade rejält i magen under nästan hela filmen! Det var tur att jag inte hade någon sittande utanför mig på raden, utan jag visste att jag när som helst kunde springa ut om jag ville. Annars hade jag nog fått lite panik. Det var nära att jag gick upp en sväng för att vagga magen lite, men jag lät bli.

De senaste dagarna bara har jag börjat känna mig mycket mer extremt gravid än tidigare. Det är jobbigt att gå, stå, sitta och till och med ligga ner. Att vända sig från ena sidan till den andra i sängen är ett halvt företag, och slutar ofta med att jag fastnar halvvägs med smärta i ryggen. Att sitta med säkerhetsbälte på i bilen är ingen angenäm upplevelse, men jag har märkt att det funkar bättre om jag lutar stolen bakåt och halvligger. Det gör det förstås svårare att ta sig ur bilen, men det är det värt!

Det har också börjat göra ont i magen på ett nytt vis. Lite svårt att förklara, men lite som nervositetsont, eller så som man hade ont i magen i tonåren. Lite molande obehagsont. Och så mår jag lite illa rätt ofta. Inte samma illamående som i början av graviditeten, utan lite samma känsla som magsjuka eller om man ätit nåt dåligt.

Så nånting är kanske sakta på gång. Nu är det sex dagar kvar till beräknad förlossning. Men jag förväntar mig ju att gå över tiden och har hela tiden trott att knodden kommer titta ut i början av september. Nu är jag inte lika bergsäker längre, det känns som att förlossningen skulle kunna sätta igång precis när som helst, även om pyret egentligen inte visat några direkta tendenser till att vilja komma ut. Fortfarande inga värkar eller så, bara några enstaka sammadragningar. Har börjat känna smärta i en ryggnerv då och då, och någon påpekade att förvärkar kändes som ryggskott, så det kanske är ett tecken, vad vet jag...

Det känns fortfarande fullständigt overkligt att det vilken dag som helst kan ligga ett nyfött barn på min mage som bara är vårt. Vår glädje och vårt ansvar. Och att ingenting någonsin kommer att bli sig likt. Tanken svindlar nästan lika mycket som när vi såg det där plusset på stickan i slutet av december förra året...

Jag tror att all promenadork som jag hade för flera veckor framöver, gick åt i Oslo... De senaste dagarna har det känts närmast oöverstigligt att gå ut på stan och äta lunch från jobbet (ca 200 meter...). När jag går är det som att vada med vatten upp till knäna (eller kanske midjan). Det är jobbigt och går inte särskilt fort.

Bebisen har också börjat sparka så att det kan göra riktigt ont, när den ligger i vissa lägen. Oftast är det bara mysigt när man känner sparkarna. Men nu har bebben blivit så stor och stark att den kan dela ut rediga kung fu-kickar som inte är lika mysiga...

Att vara gravid i nästan åttonde månaden och förkyld är ingen lysande kombination. Alla typer av fysisk ansträngning blir tio gånger jobbigare än normalt. Att till exempel cykla till järnvägsstationen (ca 1 km) för att äta lunch med sin kära flickvän, kunde i går jämföras med att bestiga Kebnekajse. Att cykla hem igen kändes som att bestiga Mount Everest, trots att det var nerförsbacke halva vägen...

I dag skulle jag ha jobbat 12.30-23.00, men det blir inget av med det.

I går natt kunde jag inte sova på grund av snorattack i näsan och total brist på nässpray i hemmet. Jag gick upp med Maria klockan fem, för det var ändå ingen idé att ligga kvar och låtsas sova...
Maria svängde förbi apoteket och införskaffade nässpray i går, som jag fick använda efter förmaningar om att inte bli beroende, vilket man som gravid tydligen lätt blir, eftersom man ofta känner sig täppt utan att vara förkyld. Det är dock inget jag känt av, så jag är nog safe med nässprayen.

I natt fick jag ett nytt problem. Halsbränna.
Det är många trevliga åkommor man kan drabbas av som gravid, har jag hört. Hemorrojder, bristningar, sura uppstötningar, underlivssvamp, svullna ben och fötter, etcetera. Som tur är har jag (hittills) sluppit de flesta. Men halsbrännan i natt var inte att leka med. Det enda som hjälpte var att inte ligga ner. Vilket ju är lite småkrångligt när man vill sova... Men jag fick ställa upp kudden mot väggen och sitta upp och slumra. Bekvämt? Nja.
När Maria gick till jobbet vid 5-tiden i morse snodde jag hennes kudde och la den ovanpå min, vilket gjorde att jag kunde ligga ner och sova utan att brinna upp i halsen.
Får väl bli en ny tripp till apoteket i dag...

Jag har nu gått in i tredje trimestern (sista tredjedelen) av graviditeten. Och jag befarar att det är nu som det börjar bli jobbigt...
De senaste dagarna har det känts som att jag svalt en fotboll. Och att nån illvillig typ sedan har stuckit in en pump i magen och blåst upp den ytterligare... Magen är fullständigt utspänd. Som att jag ätit åtta kebabtallrikar. Inte skönt.
Jag hittar ingen skön ställning att sitta vid skrivbordet på jobbet (eftersom magen stöter i bordet...) och att stå upp vid skrivbordet är inte heller skönt några längre stunder.
Att promenera går i myrtakt (fråga Maria.... ;) och är inte särskilt bekvämt heller.
Känner att jag gnäller här, men jag ska egentligen inte klaga. Jag står på benen utan kryckor, sover gott om nätterna och slipper stödstrumpor... Men jag sticker inte under stol med att det ska bli väldigt skönt med två veckors semester nu, och några utflykter i skärgården.

/Rebecka

I går kräktes jag för första gången. Fick kväljningar när jag borstade tänderna på morgonen, och kände att det var mer än en hulkning. Tre gånger spydde jag i toaletten. Sen var det bara att gå till jobbet. Jag är illamående lite till och från, men var inte det just då, så det kändes rätt skumt att kräkas...

Härom dagen ringde en barnmorska från Akademiska och undrade om vi varit på ultraljud. Läkarna där började tydligen undra... Jag sa att vi skulle dit den 30:e, och det tyckte hon var bra. Vi skulle ringa dit efter ultraljudet (men det behövde inte vara samma dag) och meddela antalet foster och om hjärtljuden hörts.

I dag har jag varit grymt trött och hängig. Är mitt inne i ett tufft arbetspass där jag jobbar 10 av 13 dagar, över 10 timmar om dan. Så jag vill bara vila när jag är ledig.

Dagarna segar sig fram tills vi äntligen ska få gå på ultraljud, och förhoppningsvis få se det lilla livet på skärmen. :)

Den senaste tiden har jag varit väldigt trött, och ibland rätt hängig. Har ofta en kombination av lätt huvudvärk, lätt illamående, lätta magsmärtor samt trötthet, som gör mig seg och hängig.

Magen känns ofta väldigt utspänd. Vet inte om fler har så i början av graviditeten, eller om det fortfarande beror på provrörsbefruktningen.

Hur som helst begriper jag inte hur Anna-Carin Olofsson lyckas tävla och ta medalj i skidskyttevärldscupen när hon är gravid i andra månaden (ungefär som jag). Själv skulle jag antagligen somna i första liggande skyttet... ;)

På flera dagar nu har jag knappt känt nånting i magen. Det är oroväckande. Tror jag. Jag vet inte om det är normalt att man inte känner nåt vissa dagar?

Härom dagen mådde jag illa igen. Blev alldeles kallsvettig och var tvungen att stappla ner i sängen. Men precis som förra gången gick det över på 5-10 minuter.

Trött är jag också. I går låg jag och halvsov i soffan under herrarnas slalom. Sen var jag pigg några timmar, men sen blev jag dödstrött på kvällen igen. (Vem skulle förresten kunnat låta bli att vara pigg när Charlotte Kalla gjorde det hon gjorde igår?!)

I morgon ska jag ringa Infertilitetsavdelningen på sjukhuset och prata med Katarina som vi haft kontakt med tidigare, och se om vi kan få göra ultraljud hos dem, eller nån annan stans.

I eftermiddag ska vi hem till en kompis som har ett litet knytte hemma som jag ännu inte fått se. Det ska bli kul. :)

I går morse mådde jag illa. Det kom när jag stod i duschen. Jag var tvungen att sätta mig en stund på badrumsgolvet och sen lägga mig i sängen. Men efter 5-10 minuter hade det gått över.

I dag kände jag däremot ingenting.

Det känns som att det är lite väl tidigt att må illa. Eller? Hoppas att det inte blir så illa i fortsättningen i alla fall. Mamma mådde tydligen rätt illa under sina graviditeter, men jag vet inte om sånt går i arv.

Svullnaden i magen har gått ner en del, och jag har inte lika ont. Jag har tagit det lugnt över julen, och legat och vilat en del. Ibland för att jag haft för ont (främst i ryggen) för att orka stå upprätt. Smärtan i magen har ju tvingat mig att gå lite framåtböjd vilket inte är nån dröm för ryggen...

I går var jag på jobbet och det gick bra. Helgdagarna är lugna, och man behöver inte springa runt lika mycket som på vardagarna, det är skönt.

Fick ju också en lugnande kommentar till förra inlägget, om att svullnaden kan bero på överstimulering. Förhoppningsvis är det ett gott tecken, men man vågar inte tro för mycket...

Hade BIM igår och nojar hela tiden att jag ska få mens. Tycker att jag haft symptom på mensvärk i mer än en vecka nu, men inte brytt mig så mycket om dem förrän de senaste dagarna, då BIM närmat sig. Menssymptomen och gravsymptomen ska ju vara rätt lika sägs det. Men det går ändå inte att slappna av...

De senaste dagarna har jag varit otroligt spänd i magen, som står rätt ut. Det gör ont också, så att jag inte kan gå upprätt ordentligt. Det går bra att ligga och sitta, men när jag står eller går en längre stund får jag ont i både magen och ryggen (antagligen eftersom jag inte kan sträcka på mig).

Det känns som att det är magmusklerna som gör ont. Som att jag har sträckt mig. Eller så som man kan känna i vaderna om man tränat utan att stretcha efteråt (fast i magen, alltså...). Och magen är som sagt helt utspänd. Så jag ser redan väldigt gravid ut...


Så länge jag inte får någon mens tolkar jag detta som ett graviditetssymptom. ;) Men skulle jag börja blöda skulle jag bli oroligare. Akademiska har ju stängt över hela julen, så jag kan inte ringa dit och fråga. Eventuellt får jag ringa sjukvårdsupplysningen eller i värsta fall åka in akut, om det blir värre. Men än så länge står jag ut, även om jag inte klarar av några större fysiska ansträngningar.

Annars så har vi två firat jul på varsitt håll idag, med respektive familjer. I morgon ses vi allihop och äter lunch tillsammans.