mammamammabarn

En dag som denna är det lätt att tänka exakt ett år tillbaka i tiden.
Klockan nio i morse tittade jag på klockan och kom på att för exakt ett år sedan denna minut stegade vi in på förlossningen. Vi hade fått tid för undersökning eftersom graviditeten gått två veckor över tiden.
Det var lite surrealistiskt att åka dit. Man visste inte om man skulle få föda barn, eller få åka hem.
Det blev det förstnämnda, men det dröjde ett dygn.
Så den här tiden, vid 22, för exakt ett år sedan, hade två omgångar med gelbehandling inte lett till någonting, och det var meningen att jag skulle sova för att sedan sättas igång igen morgonen därpå.
Men vid midnatt satte värkarna igång, och ingen smärtlindring hjälpte. Det blev en orolig natt, med värkar som gjorde ont och väckte mig hela tiden, men inte ledde någonvart. Jag låg där och kände att jag blev tröttare och tröttare, samtidigt som jag visste att mitt tunga arbete inte ens var påbörjat än...
Men frampå morgonkvisten fick jag lustgas. Det var en frälsning.
Strax efter 8 konstaterades att jag var öppen 3 cm. Man har ju hört att det brukar ta en timme per cm, så vi räknade med att kanske få ett barn framemot eftermiddagen.
Klockan 10 var det dags för ny koll. Öppen 10 cm! Då blev det fullt ös inne på rummet. Maria fick maka sig ur förlossningssängen där hon sovit, och jag flyttades över dit.
Resten minns jag som i ett töcken. När värkarna kom tog jag i för kung och fosterland, och däremellan ansträngde jag mig för att slappna av.
När barnmorskorna såg huvudet och det var dags för sista krystningen, höll jag hårt i Marias hand och sa till henne "Det kommer att bli ett barn!". Först då var jag övertygad.
Klockan 10.56 kom Vidar.



I morgon fyller han 1 år.