Tankar inför förlossningen

Med sex veckor kvar till nedkomst har folk omkring mig börjat fråga om jag oroar mig för förlossningen.
Jag gör faktiskt inte det. Jag försöker inbilla mig att jag ska vara stark, och se till att göra det jag är där för, så snabbt som möjligt.
Antagligen lättare att säga i dag än att genomföra när det är dags... Men ändå.

När man ser på exempelvis "Barnmorskorna" på tv så är det ju väldigt många som ligger och åmar sig och klagar att det gör ont och att de inte orkar och att det aldrig kommer att gå.
Jag ska inte bli sån.
Försöka i alla fall...

Det är klart att det kommer göra ont! Antagligen mer ont än man nånsin varit med om förut, och någonsin kunnat föreställa sig. Men det är ju inte så att det kommer vara för evigt. Och man har inte ont för att man håller på att dö, utan för att man håller på att föda fram ett nytt liv.
Och det är klart att det kommer att gå. Jag har aldrig hört talas om nåt barn som blir kvar i magen!
Så det gäller nog att försöka ha en positiv inställning till det hela.
Dessutom har jag ju Maria med mig. Och henne har jag beordrat att ge mig en smäll på käften och påminna mig om varför jag är där, om jag skulle börja klaga! :)


/Rebecka

Kommentarer
Postat av: Caroline

Way to go! Det här inlägget ska jag kopiera rakt av när det börjar bli dags för mig att bli överöst med sådana frågor. heja oss!


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback