Första samtalet

Hej kära bloggläsare.

Det här ska bli en blogg om barn. Eller snarare om skaffandet av barn.
För vissa är det en enkel procedur. Knulla, klart.
För andra är det knepigare.
Som i vårt fall.
Vi är två tjejer.

Tills vidare kommer vi att vara anonyma här i bloggen, eftersom vi inte berättat för någon av våra anhöriga att vi har de här planerna...

Vi har varit tillsammans i drygt 2,5 år, och har en tid pratat om att försöka skaffa barn tillsammans.
I juni 2005 tog riksdagen beslutet att låta homosexuella kvinnor inseminera i Sverige. Innan dess hade ett antal flator skaffat barn genom insemination exempelvis i Danmark. Och det är fortfarande många som gör det, eftersom det ofta är kortare väntetid där, och donatorn förblir anonym.

Men vi vill inte åka till Danmark. Vi vill inseminera i Sverige, gärna så nära hemifrån som möjligt.
Sjukhuset på orten där vi bor genomför dock inte inseminationer för homosexuella, men man kan bli remitterad till ett annat sjukhus som gör det.

När jag och min sambo väl bestämde oss för att vi nog ville ha barn inom en inte alltför avlägsen framtid, visste vi inte riktigt hur vi skulle börja. Vi pratade med andra tjejpar på nätet som höll på att skaffa barn, och frågade hur de gjort, och fick allehanda svar.
Vi bestämde oss för att kontakta
Mama Mia i Stockholm, en mödravårdscentral med homokompetens. Vi trodde att vi kunde vända oss till dem direkt, men de rådde oss till att ta kontakt med en bra gynekolog i vår hemstad, som sedan kunde remittera till närmaste inseminationssjukhus.
Ingen av oss kände till någon "bra" gynekolog, och vi ville inte riskera att hamna hos nån som ställde korkade frågor och inte begrep nånting.

Till slut kom jag på att man kan vända sig till kvinnokliniken på vårt lokala sjukhus. Ringde dit och blev hänvisad till Infertilitetsavdelningen. (Bara namnet är ju avskräckande...)
Efter några dagars ringade kom jag idag äntligen fram till Katarina på avdelningen. Hon gav ett mycket trevligt och professionellt bemötande. Hon sa att vi kunde komma dit och göra en gynundersökning för att kolla att det inte är stopp i äggledarna, och sedan skulle vi bli remitterade till Akademiska i Uppsala. Vi kunde också vända oss direkt till Akademiska, om vi ville ha kontakt med samma läkare hela tiden. Jag sa att vi gärna ville ha en kontaktperson i vår hemstad, och det förstod hon.
Hon sa att de hade en viss väntetid till sina undersökningar här i stan. Runt sju månader! Men hon kunde försöka klämma in oss i januari, eftersom vi ju ändå skulle vidare till Uppsala sen, och vi skulle ju inte lämna nån sperma... Hon verkade helt enkelt väldigt angelägen om att vi skulle få en undersökningstid så snart som möjligt. :)

Så nu har vi tre datum preliminärbokade i januari. Jag ska ringa tillbaka när jag får mens i januari. Undersökningen ska göras i dag 8-12 i menscykeln.
Men det är inte säkert att vi kommer att få göra undersökningen i januari. Det beror på den undersökande läkaren. Om hon tycker att hon har tid.

Jag frågade hur lång väntetid det kommer att bli till själva inseminationen i Uppsala. Katarina trodde inte att det var särskilt lång tid...

Nu känns det som att första steget är taget på allvar. Förhoppningsvis blir undersökningen av i januari. Annars vet man inte hur lång tid det kan dröja. Sju månaders väntetid för att göra en gynundersökning som tar en timme känns jobbigt.

Men det känns läskigt också. Barn, liksom!
Vi flator kan ju inte bli gravida "av misstag", som heteron kan bli. Ibland tycker jag att det är synd. Inte bara för att man måste vända sig till ett sjukhus och få vänta i månader eller år för att få en insemination. Utan även för att det blir så himla planerat. Det förutsätts att man är helt säker och redo när det väl ska ske.
Hur vet man om man är redo att skaffa barn? Blir man nånsin helt redo? Då skulle det kännas bra att bara sluta med preventivmedel och se vad som händer.

Nej, nu ska jag inte skriva mer idag. Återkommer när det händer nåt nytt.

Kommentarer
Postat av: Malin

Hur vet man om man är redo att skaffa barn?



Det vet man aldrig.....kanske när man träffat den rätte!. Att ha en mamma och en pappa närvarande är guld värt för barnet!



Malin (mamma till tre killar)

2008-09-25 @ 15:49:26
Postat av: Samuel

Hej!

Nu har jag läst ganska precis hela bloggen. Vad bra och välskriven den är!



Grattis till barnet, underbart! :)



Hälsningar

Samuel (med två gudbarn, en make och en hund)


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback