mammamammabarn

När man går igenom en massa papper och annat jox inför flytten, hittar man mycket som man undrar varför i allsin dar man har sparat. Men man hittar också en del guldkorn. Som den här:



Jag tycker den är grym! :D

De senaste dagarna har Vidar varit ett riktigt praktexemplar till unge. Han har sovit mycket på dagarna (så att hans mammor hunnit packa) och när han varit vaken har han varit snäll, och legat och jollrat i babysittern.

I dag var vi och handlade, och Vidar fick som vanligt (när de finns) sitta i en kundvagn med barnstol. Det älskar han! Han sitter där och kikar sig omkring. Och övriga kunder tittar oftast tillbaka med ett leende.

I lördags var vi på inflyttningsfest hos min gamla lekiskompis (!) Kajsa, som numera bor i ett av de nybyggda husen vid gamla motorstadion. Vi blev genast avundsjuka på den GIGANTISKA balkongen (vi snackar yta som en normal etta ungefär). Ja, vi blev förstås avundsjuka på hela lägenheten, som ju är helt nybyggd och alltså toppfräsch och smakfullt inredd. Men men, snart bor vi också i en nyrenoverad lägenhet...

Festen var trevlig, med nya och gamla bekantskaper (åtminstone till mig, fast Maria kände igen en del gamla fotbollstjejer också) och schyst snacks! Vidar tyckte däremot inte att det var så himla kul. I alla fall inte när det nya högtalarsystemet demonstrerades... Särskilt inte som festen började ungefär när han brukar sussa. Så han fick lite mjölk i nappflaska inne i det relativt tysta sovrummet innan vi begav oss hemåt, med löfte om att få återvända en annan gång, lite tidigare på dagen.

Nu ligger snön ett par centimeter djup och någon har byggt en snölykta inne på gården. Tyvärr är ju Vidar lite för liten för att uppskatta snön. Han kollar mest storögt när han får snöflingor i ansiktet på väg till bilen. Men nästa vinter lär det bli både snölyktor, snögubbar och snöbollskrig. Hans mammor har nämligen letat efter en bra anledning för att få leka i snön, och vad är bättre ursäkt än ett litet barn? ;)

Färskaste Vidarbilden. Här gör han "dirigenten".

I dag var Vidar för första gången på utflykt utan någon av sina mammor. Moster Karin ryckte in och gick promenad med lillkillen för att vi skulle få lite ro att packa. Och för att Karin skulle få gulla fritt med Vidde kanske. ;)

Det börjar så smått se ut som att vi är på väg att flytta ut, och inte bara packar ner grejer i lådor för skojs skull... Men även om halva vår nya lägenhet är full med kartonger, är långt ifrån allt nerpackat i vår nuvarande. Man börjar så smått inse hur j**la mycket prylar man faktiskt har. Som tur är går en hel del till soporna/tippen/Myrorna/vinden.


Liiite mer tomt än vanligt. Cesar är dock för en gångs skull inte i en kartong...


...där han annars ofta befinner sig.


Det finns många sätt att hjälpa till vid en flytt. Ett är att hålla sig undan...

---

Och här några utlovade bilder från besöket hos familjen Carlsson-Collander:


Hela familjen. Lotta är lite incognito dock...


Vidar ser inte ut att uppskatta mötet med Moa...


Som sagt... Men hans mammor är glada i alla fall!

Usch, nu känns det som att Vidars båda mammor håller på att dra på sig en riktig förkylning. Inte kul.
Vi klarar oss ju, även om det skulle vara lagom kul att bli däckad i förkylning när man har 800 flyttkartonger kvar att packa. Men det är värre om Vidde smittas. Och vi kan ju inte gärna hålla oss borta från honom...

Det är många som frågar hur katterna har reagerat på Vidar. Faktum är att de inte har brytt sig så mycket. De går fram och nosar ibland, men sen går de bara förbi. I början blev de väldigt besvärade när han skrek, men nu verkar de ha vant sig. De verkar helt enkelt ignorera honom. Som om han inte är nåt viktigt.

Men i dag när jag gick in och tittade till Vidar som låg och sov i spjälsängen hittade jag även Cesar där. Vilket inte är nåt ovanligt, han brukar ofta ligga vid fotändan och sova. Men nu låg han PÅ Vidar! Över magen och benen på honom. Och bägge sov som stockar! Men jag väckte Cesar och puttade bort honom. Han väger trots allt nästan lika mycket som Vidar...

I dag gjorde Vidar sitt andra besök på min arbetsplats, och några fler kollegor fick kolla in underverket. Han var snäll som en ängel hela tiden, och mina arbetskamrater hade svårt att tro mig när jag försökte övertyga dem om att han minsann inte var så här när han var hemma ensam med mig...

Sen gick vi en sväng till bibblan för att återlämna Marias (försenade) cd-skivor. Stötte på en av mammas kollegor där, och följande konversation utspelade sig:
- Är det din? (Kollegan åsyftade innehållet i barnvagnen.)
- Ja.
- Är det sant?
- Eh, ja...
Undrar vad hon väntade sig? "Nä, jag har snott den utanför Ica." ?
Hur som helst så påpekade hon sedan själv att det nog var en rätt dum fråga... ;)

När vi kom ut snöade det. Jag hade givetvis inte varit förutseende nog att ta med mig regnskyddet till vagnen, så både den och jag var genomsura när vi kom hem. Vidar själv fick några enstaka snöflingor på näsan, men sov gott hela promenaden hem.

I övrigt fortsätter flyttpackandet. Å ena sidan känns det som att man äntligen börjar komma nån vart med packandet. Jag har tagit tag i en del surdegar, i form av fullbelamrade skåp med tämligen okänt innehåll som samlats där under mina åtta år i lägenheten. När man tömt dem och slängt hälften, uppkommer givetvis frågan varför man inte gjorde detta tidigare...
Å andra sidan får man lite ångest när man inser att man packat åtta flyttkartonger fulla med grejer, och det inte syns ett smack i lägenheten. Det har inte blivit färre grejer här inne, bara fler flyttkartonger...

I morgon ska vi försöka få tag på fastighetsskötaren och fråga om vi får börja "flytta in" (dvs lagra kartonger) i vårt framtida kontor i nya lägenheten. Enligt vår bedömning är det rummet klart nu. Målat och tapetserat, och golvet ska inte bytas. Golvbytena är annars, tillsammans med uppsättandet av en köksfläkt, det enda som återstår för hantverkarna att göra. Men med tanke på att vi inte fått några golvprover än så misstänker vi att det tar en vecka till...

Nu har flyttcirkusen börjat hemma hos oss. Ett antal flyttkartonger har inhandlats, för att komplettera den ansenliga mängd småkartonger i olika varianter som samlat sig på vinden genom åren. En hel del skor har man köpt, att döma av alla skokartonger...
Alla dessa kartonger står nu staplade i vårt redan innan fullbelamrade hem. De fylls kontinuerligt med allehanda prylar. Och mitt i kartonghavet ligger Vidar i sin babysitter, och undrar nog mer än vanligt vad det är som händer...
Han ligger där och övar sina färdigheter, som inbegriper sprattla med armarna, sprattla med benen, i bästa fall själv peta in den tappade nappen med hjälp av armen, och jollra glada små tjut, när han är på det humöret.
I dag har han utökat ordförrådet med ett "mom".
"Eeeeiiiiiiimom" lät det.
Bara han vet vad det betyder.

Apropå pratande bebisar så drömde jag i natt om att jag träffade Camilla och hennes lilla Filippa, två veckor yngre än Vidar. Och Filippa var bara en fjärdedel så stor som Vidar! (Vi träffades ju faktiskt härom dagen, och konstaterade att Filippa ser mycket mindre ut än Vidar, men inte SÅÅ mycket mindre...) Men det lustigaste var att hon pratade. (I drömmen, alltså.)  Inte som ett småbarn, utan precis som en vuxen!
Nåja, jag hade inte så spejsade drömmar när jag var gravid, så de kommer väl nu i stället...

I går var vi och hämtade vår nya bil. En Toyota Avensis - kombi. Så nu blev vi plötsligt väldigt vuxna. Och får plats med mer än bara barnvagnen i bagageutrymmet.

Eftersom Vidar nu uppnått den aktningsvärda åldern två månader, var det i dag dags för tvåmånaderskontroll.
Så efter en promenad runt Vilsta med Camilla och lilla Filippa, styrde jag barnvagnen med raska steg (var ju sen som vanligt) vidare mot BVC.

Väl framme försökte jag, trots min något sena ankomst, att väcka Vidar på ett lite mer humant sätt än förra gången, med hopp om ett lite bättre humör på gossen. Och det funkade faktiskt. Tills läkaren började klämma lite här och lite där (bland annat där pojkar oftast inte uppskattar att bli klämda särskilt hårt). Då protesterade Vidar.

Men innan dess hade barnmorskan konstaterat att det varken var något fel på längd, vikt eller huvudmått.
"Hur går amningen?" frågade hon. "Jo det går bra", sa jag. "Ja jag ser det på honom", sa hon. "Ja han är inte anorektisk direkt", sa jag. Och det höll hon med om... Och vi enades om att han nog vägde sex kilo. Men det höll inte vågen med om. 5890 gram stannade den på. 61,4 cm har han blivit, så det är verkligen hög tid att rota fram 62-storlekarna...

Sen fick vi som sagt träffa läkaren. En man med rötterna i djupaste Afrika (gissar jag...) som frågade om Vidar var ett svenskt namn, eller danskt (!). Han konstaterade först att det var en frisk och fin pojke, och sedan (när Vidde började skrika) att han även var temperamentsfull...
Inte heller läkaren kunde hitta några större fel på Vidde, mer än att han möjligen fortfarande är lite gul. Men det kommer försvinna när levern börjar funka som den ska, menade han. Själva tycker vi bara att han har en klädsamt solbränd hudton...

---

I kväll var det dags för mitt första ena upptåg utan Vidar!
Journalistdistriktet bjöd in till föredrag med Stina Dabrowski, med vidhängande gratismiddag, och det fick man ju bara inte missa! (Skyll er själva, Sörmlandsjournalister som bangade. Ni hade chansen!) Så jag lämnade Maria och Vidar hemma, med några deciliter upptinad bröstmjölk, och cyklade iväg och förlustade mig med kollegor/konkurrenter.

Det var förresten första gången på 3,5 månad som jag cyklade. Cykel är ju liksom inte det ultimata fordonet om man vill ha med sig ett spädbarn... Men jag kom hur som helst ihåg hur man cyklade, och lyckades komma både dit och hem utan incidenter, trots de massiva vägarbetena längs halva vägen.
Maten smakade förträffligt och föredraget var härligt. Maria matade Vidde vid halv sju och la honom sen att sova. Så kvällen avlöpte alldeles utmärkt!

Nu har vi äntligen bestämt oss för vilka tapeter vi ska ha i nya lägenheten, och meddelat målarna.
Vi ska flytta in 1 december, och innan dess ska hela lägenheten renoveras. De har hittills målat alla tak, lister och de väggar som ska målas vita. I morgon ska de tapetsera i vardagsrummet och på onsdag slipas golvet där.
Vi kommer att beskosta en del fondtapeter själva, trots att det är en hyreslägenhet, men det är det värt. Nu får vi det (förhoppningsvis) precis som vi vill ha det!
Men i några veckor framöver kommer det att kännas som att bo i ett vindsförråd, med kartonger och grejer överallt. Jobbigt.
Men förhoppningsvis kan vi flytta in lite pö om pö i slutet av november.

I förmiddags kom vi hem från landet, och sen blev det bilturné runt stan med besök på banken för att fixa billånet, återlämnande av tapetkataloger, inhandlande av mat och kattsand i flera affärer och uttagande av kontanter för fondtapeterna. Vidde tröttnade till slut och protesterade högljutt i bilen sista biten hem. Sen har han varit ömsom glad ömsom otröstlig i kväll. Det var till och med krångligt att lägga honom, så jag fick göra en sängamning för att få honom lugn och kunna lägga honom. Men nu sover han i alla fall.

Emil och Vidar, två nöjda grabbar.

I helgen var vi både hos Marias föräldrar i Skogstorp och hos mina föräldrar på landet. Vidar fick träffa en del "nytt folk" både här och där. Bland annat Emil, som syns på bilden ovan, och hans lillebror Niklas. Emil körde nöjt Vidar i vagnen när vi var på promenad, och Niklas ska förstås lära Vidar att fiska om några år. :)

I går när vi kommit tillbaka till stan så var Vidar inte alls sugen på att sova på kvällen. Antagligen var han alldeles för full av intryck från alla nya människor och platser. Men till slut somnade han i alla fall. I kväll var han också lite tvär både när han skulle ammas på kvällen och när han skulle nattas, men nu sover han som ett barn. :) (Det hörs i alla fall inget inifrån sovrummet...)

Den närmaste tiden riskerar det att inte bli så tätt med bilder här på bloggen tyvärr, eftersom jag lyckats tappa kameran i gatan och den vill inte starta längre... Som tur är så funkar i alla fall minneskortet, har jag kollat. Vi får använda Marias gamla kamera tills vidare, som dessutom har samma sorts minneskort. Annars finns ju alltid mobilkamerorna (som bilden på Vidar och Emil är tagen med). Så en del bilder ska vi nog kunna publicera trots allt. :)

I dag hämtade vi ut de första dryga hundra fotona på Vidar som papperskopior. (Vi har tagit mångfalt fler, men valt ut godbitarna - fördelen med digitalkamera!)
Det är inte många bilder som finns i mina fotoalbum sen jag skaffade digitalkamera för typ fem år sen, men Vidar ska nu få ett eget album!
Men det kommer bli lite pysslande, för de album där man bara trär in bilderna är anpassade till 10x15-formatet, och våra är framkallade i 11x15, det format som digitalkameror tar i. Så de får inte plats i albumen... Så vi köpte ett album där man själv får klistra in bilderna.