mammamammabarn

I dag har vi varit på ultraljud. Vi fick träffa en ny läkare, Thomas. Han var lugn och trevlig. Han hade med sig en elev, och dessutom ville Catarina, som vi varit i kontakt med många gånger, också vara med. Då det var fullt i undersökningsrummet. :)

Jag fick lite frågor om hur jag mådde, och sen hoppa upp i gynstolen.

Läkaren började med att titta på mina äggstockar, som fortfarande är förstorade efter stimuleringen. Därav min utspända mage... Men det börjar gå ner, och han sa att det skulle fortsätta att gå ner framöver.

Medan han visade äggstockarna på skärmen, såg jag ett litet flimmer. Jag tänkte direkt att det där måste vara hjärtat! Men han hade inte ens visat vad som var fostret än... Men jag hade rätt! Det låg en liten krabat där i en håla, med ett pickande litet hjärta! Man såg huvudet och kroppen, och det som ska bli benen. Och plötsligt rörde sig filuren ganska kraftigt! Häftigt att se!

Fostret är nu 2,9 cm, precis lagom stort för att vara 9 veckor och några dagar. "Bassängen" som den simmar i var också lagom stor. Allt såg bra ut, sa läkaren!

Så himla skönt att få det beskedet, och slippa oroa sig för det allra värsta. Vad som helst kan ju fortfarande hända, men riskerna är i alla fall mindre nu när vi sett att pyret mår bra!

Vi fick två små ultraljudsbilder av det lilla pyret med oss hem också. :)



Nu ska vi skriva in oss på mödravårdscentralen.

I morgon ska vi på ultraljud. Är lite nervös...

Hoppas verkligen att allting kommer att se bra ut, och att vi kommer att få se ett pickande hjärta. :)

Jag hade hoppats att kanske slippa gå tillbaka till jobbet efteråt, om undersökningen skulle ge ett tråkigt besked. Jag trodde att vi skulle ha personal så det räckte, men i dag visade det sig att arbetsbördan kommer bli hårdare i morgon än jag väntat mig, så jag kommer sannolikt att behövas hela eftermiddagen...

I dag har jag mått oförskämt bra, till skillnad från till exempel i går. Då gick jag och la mig 20 över åtta på kvällen. Kanske bidrog mina drygt tio timmars sömn till att jag mått bättre idag... Men lite oroväckande är det ju att man knappt känner nåt. Man vill ju liksom känna lite i magen, eller må lite illa (även om det är jobbigt)  bara för att känna att nåt är ovanligt i kroppen. Men tröttheten är ganska konstant, alltid något...

I går kräktes jag för första gången. Fick kväljningar när jag borstade tänderna på morgonen, och kände att det var mer än en hulkning. Tre gånger spydde jag i toaletten. Sen var det bara att gå till jobbet. Jag är illamående lite till och från, men var inte det just då, så det kändes rätt skumt att kräkas...

Härom dagen ringde en barnmorska från Akademiska och undrade om vi varit på ultraljud. Läkarna där började tydligen undra... Jag sa att vi skulle dit den 30:e, och det tyckte hon var bra. Vi skulle ringa dit efter ultraljudet (men det behövde inte vara samma dag) och meddela antalet foster och om hjärtljuden hörts.

I dag har jag varit grymt trött och hängig. Är mitt inne i ett tufft arbetspass där jag jobbar 10 av 13 dagar, över 10 timmar om dan. Så jag vill bara vila när jag är ledig.

Dagarna segar sig fram tills vi äntligen ska få gå på ultraljud, och förhoppningsvis få se det lilla livet på skärmen. :)

Den senaste tiden har jag varit väldigt trött, och ibland rätt hängig. Har ofta en kombination av lätt huvudvärk, lätt illamående, lätta magsmärtor samt trötthet, som gör mig seg och hängig.

Magen känns ofta väldigt utspänd. Vet inte om fler har så i början av graviditeten, eller om det fortfarande beror på provrörsbefruktningen.

Hur som helst begriper jag inte hur Anna-Carin Olofsson lyckas tävla och ta medalj i skidskyttevärldscupen när hon är gravid i andra månaden (ungefär som jag). Själv skulle jag antagligen somna i första liggande skyttet... ;)

I går ringde jag till Chatarina på Fertilitetsmottagningen för att fråga om tid för ultraljud. Hon erbjöd oss först en tid den 23 januari, men då kunde vi inte gå båda två, så vi fick en tid först den 30 januari. Då blir det ett vaginalt ultraljud. Sedan kommer vi att få skriva in oss på Mödravårdscentralen nere på stan.

Det blir en lång väntan till 30 januari... Varenda dag känner jag efter, och ibland känns det mer och ibland mindre. Vet inte hur man ska tolka symptomen, eller bristen på symptom...

De senaste dagarna har jag börjat känna av en bristande aptit. Jag är hungrig men liksom inte sugen. Äter fil och flingor till middag om jag är ensam, eftersom jag inte känner för något annat. Äter mindre än jag brukar när jag äter lagad mat.

Ska försöka börja äta lite mer mellanmål  stället. Vanligtvis äter jag knappt mer än lunch och middag på en dag, men jag ska försöka ändra på det. Åtminstone lite fil/yogurt till frukost, och sen frukt eller macka som mellanmål, helst både för- och eftermiddag.

Märker att jag är mer godissugen nu också. Brukar inte äta så mycket godis annars. Men jag ska försöka låta bli godsakerna. Kommer nog att gå upp tillräckligt i vikt ändå...

På flera dagar nu har jag knappt känt nånting i magen. Det är oroväckande. Tror jag. Jag vet inte om det är normalt att man inte känner nåt vissa dagar?

Härom dagen mådde jag illa igen. Blev alldeles kallsvettig och var tvungen att stappla ner i sängen. Men precis som förra gången gick det över på 5-10 minuter.

Trött är jag också. I går låg jag och halvsov i soffan under herrarnas slalom. Sen var jag pigg några timmar, men sen blev jag dödstrött på kvällen igen. (Vem skulle förresten kunnat låta bli att vara pigg när Charlotte Kalla gjorde det hon gjorde igår?!)

I morgon ska jag ringa Infertilitetsavdelningen på sjukhuset och prata med Katarina som vi haft kontakt med tidigare, och se om vi kan få göra ultraljud hos dem, eller nån annan stans.

I eftermiddag ska vi hem till en kompis som har ett litet knytte hemma som jag ännu inte fått se. Det ska bli kul. :)

Det är mycket olidlig väntan i den här branschen... Just nu känns det hemskt att bara gå och vänta på att få gå och göra ett ultraljud, och förhoppningsvis få se en liten liten krabat med pickande hjärta. Under tiden nojar jag mig för allt möjligt. Mest för att det som finns där inne inte längre ska vara vid liv... I går kände jag inte särskilt mycket i magen och blev jätteorolig. Idag känns det mer. Svullnaden har gått ner, men jag är klart rundare om magen än innan behandlingen.

I dag var vi ute på resutaurang och åt middag. Jag åt chevretoast till förrätt och röding till huvudrätt. Man borde säkert varken äta det ena eller det andra, men om jag ska hålla mig till alla kostrekommendationer så kommer jag att svälta ihjäl under graviditeten... Jag tog inget vin till i alla fall. ;) Och jag har dragit ner på kaffet till max två halva koppar om dan.

För övrigt var vi ute och åkte lite skidor i dag, för första gången på säsongen. Snön räckte till en sträcka på typ 300 meter på golfbanan, som vi åkte fram och tillbaka tre gånger. :) Skönt att röra på sig, och längdskidor känns som skonsam träning.

I går morse mådde jag illa. Det kom när jag stod i duschen. Jag var tvungen att sätta mig en stund på badrumsgolvet och sen lägga mig i sängen. Men efter 5-10 minuter hade det gått över.

I dag kände jag däremot ingenting.

Det känns som att det är lite väl tidigt att må illa. Eller? Hoppas att det inte blir så illa i fortsättningen i alla fall. Mamma mådde tydligen rätt illa under sina graviditeter, men jag vet inte om sånt går i arv.

Idag ringde jag till akademiska och berättade den glada nyheten för barnmorskan som svarade. Hon blev väldigt glad för vår skull. :) Nu ska vi bara beställa en tid för ultraljud här i vår hemstad. Man ska ta ultraljud tre veckor efter ett plus+ fick jag reda på idag. Vi får ringa på måndag nästa vecka då de öppnar infertilitetsavdelningen på sjukhuset här. Vart vi ska gå sedan vet vi inte, men jag hoppas att vi hittar något bra ställe där de tar emot oss som vilket annat par som helst.

I övrigt har vi haft en mycket bra jul och nyår med flickans föräldrar på landet. Tagit det lugnt och ätit gott. Och fått lite lyckönskningar från de få som vet om vad som håller på att ske.....:)

/ Den andra mamman