mammamammabarn

I dag har vi varit på ultraljud. Vi fick träffa en ny läkare, Thomas. Han var lugn och trevlig. Han hade med sig en elev, och dessutom ville Catarina, som vi varit i kontakt med många gånger, också vara med. Då det var fullt i undersökningsrummet. :)

Jag fick lite frågor om hur jag mådde, och sen hoppa upp i gynstolen.

Läkaren började med att titta på mina äggstockar, som fortfarande är förstorade efter stimuleringen. Därav min utspända mage... Men det börjar gå ner, och han sa att det skulle fortsätta att gå ner framöver.

Medan han visade äggstockarna på skärmen, såg jag ett litet flimmer. Jag tänkte direkt att det där måste vara hjärtat! Men han hade inte ens visat vad som var fostret än... Men jag hade rätt! Det låg en liten krabat där i en håla, med ett pickande litet hjärta! Man såg huvudet och kroppen, och det som ska bli benen. Och plötsligt rörde sig filuren ganska kraftigt! Häftigt att se!

Fostret är nu 2,9 cm, precis lagom stort för att vara 9 veckor och några dagar. "Bassängen" som den simmar i var också lagom stor. Allt såg bra ut, sa läkaren!

Så himla skönt att få det beskedet, och slippa oroa sig för det allra värsta. Vad som helst kan ju fortfarande hända, men riskerna är i alla fall mindre nu när vi sett att pyret mår bra!

Vi fick två små ultraljudsbilder av det lilla pyret med oss hem också. :)



Nu ska vi skriva in oss på mödravårdscentralen.

I morse gjorde vi ett nytt graviditetstest. Bara för att vara på den säkra sidan. Köpte en annan sort den här gången (ClearBlue, förra gången var det Preg).

Läste inte instruktionen så noga, eftersom de såg nästan likadana ut. Och blev livrädd när flärpen jag kissade på färgades röd...


Men sen insåg jag att jag inte blödde, utan det bara var flärpen som bytte färg. *puh*

Resultatet blev detsamma den här gången - ett plus! :) Så nu blir det verkligen ingen skumpa ikväll. Tur att jag köpte Champis på Coop i går. ;)

I dag var vi tillbaka på Akademiska igen. Inte lika tidig morgon den här gången, skönt. :)

Vi fick träffa vår läkare Johannes Gudmundsson och samma tjej från labbet som i måndags.

Vi visades in i punktionsrummet, samma rum som vi var i i måndags, och jag fick hoppa upp i gynstolen. För första gången fick jag göra en ultraljud som inte var vaginalt. Alltså ett med gele på magen. :) Jag trodde det skulle gå illa, eftersom jag är så hysteriskt kittlig, men det gick bra. Jag fick själv hålla i grejen som man håller mot magen.

På skärmen såg man livmodern och urinblåsan (som var stor eftersom jag beordrats att vara kissnödig...). Sen såg man ett litet vitt streck som var röret som stuckits in. Vi fick också se det lilla embryot uppförstorat på en skärm. Det hade delat sig i fyra fina celler. :)

Själva införandet gick smidigt och smärtfritt. Flickvännen satt bredvid och höll mig i handen under tiden. Som tur var beövde hon inte gå ut den här gången. :)

Sen var det hela klart och vi fick åka.

Tills den 29 december ska jag ta vagitorier med hormoner tre gånger om dagen. Den 29/12 ska vi också göra gravtestet. Det kommer att bli en olidlig väntan, full av spänning. Förhoppningsvis med ett lyckligt slut. :)

Det höll på att krisa till sig med den sista Orgalutransprutan... Jag var tvungen att hämta ut ett nytt paket på Apoteket i torsdags (för att kunna ta den sista sprutan på lördag morgon), och vi skulle till Gotland i fredags. På Apoteket hemma hade de inga Orgalutran... Och inte fanns det några i Visby heller. Kris. Men som tur var fanns det på Apoteket CW Scheele nära Centralen i Stockholm.

Så i fredags morse ilade vi från ett 30 minuter försenat tåg till Apoteket och lyckades få ut paketet. Puh!

Gotlandsresan var en perfekt blandning av god mat, julklappsshopping och avslappning. Vi kom hem sent på söndag kväll, sov några timmar och steg sedan upp vid halv sex-tiden i går för att ta bilen till Uppsala.

Vi kom dit prick 8, då vi hade vår avtalade tid. Men det visade sig att vi var fem par som skulle plocka ägg den förmiddagen, och utifrån läkarens bedömningar hamnade vi sist i kön...

Vi blev anvisade ett rum, och jag fick byta om till sjukhuskläder. En nattsärk, en tunn rock och ett par extremt sladdriga och osexiga "strumpor" a la Lillstrumpa och Syster Yster.

Sedan blev det väntan. Jag låg i sängen och slumrade, medan sambon fick kura ihop sig i ett par sammandragna fåtöljstolar. Vi var båda trötta efter den bristfälliga sömnen och tidiga avfärden. Dessutom hade vi båda ont i magen, troligen efter den sena måltiden på Burger King kvällen innan...

Vid halv tio skulle jag ta två Alvedon och en liten hutt med smärtstillande medicin. Sedan en stunds slumrande igen.

Vid halv elva-tiden var det så vår tur. Jag fick gå in i "äggplockarrummet" och hoppa upp i gynstolen. Jag fick en dos lugnande i armen, och kände mig genast lite groggy. Jag förökte hänga med på skärmen där äggstockarna visades. Sambon satt bredvid och höll mig i handen.

Läkaren stack hål på äggblåsorna och äggen sögs ut tillsammans med vätska i ett provrör, som sen gick vidare till en labbtjej i ett rum intill genom en lucka i väggen.

Sambon blev plötsligt illamående och kunde inte stanna kvar i rummet. När hon kom tillbaka in var ingreppet i princip klart.

Sex ägg hade de fått ut.

Det gjorde rätt ont bitvis, men inte värre än när jag blev spolad med kontrastvätska i våras.

Jag låg kvar någon minut, och fick sedan lämna rummet. Vi skulle gå några meter i korridoren till en vagn där det fanns lite frukost. Men efter bara några steg insåg jag att det inte skulle funka. Min flickvän fick leda mig in på vårt rum, där jag svimmade ner i sängen. Men jag vaknade till direkt och la mig till rätta. Nästintill medvetslös... Jag låg där en eller ett par timmar - sov och slumrade. När jag kände mig piggare fick vi åka hem.

I dag känner jag mig någorlunda pigg, men har lite känningar i magen. Lite som blåmärken på insidan...

Nu hoppas vi att de tar väl hand om våra bebisar på Akademiska! :) Och att vi får tillbaka den allra piggaste, friskaste och livaktigaste i morgon!

I dag var jag på ultraljud.

Först vill jag bara säga att det var sista gången som jag tar bilen till sjukhuset! Det finns ju ingenstans att parkera! Cirka 20 p-platser finns utanför huvudentrén, för alla besökare! P-garaget intill håller på att byggas om, så där kan man inte stå. Jag irrade runt på hela sjukhusområdet, men överallt var det bara personalparkeringar.
Till slut bestämde jag mig för att ställa mig över spärrlinjerna på parkeringen vid huvudentrén, för att hinna till min undersökning. När jag höll på att stoppa i pengar i automaten kom en vänlig man rusande med en p-lapp i näven och ropade något på bruten svenska som jag uppfattade ungefär som "här, varsågod".
Jag fick hans parkeringsbiljett. Och hans parkeringsplats! Grym tur.
Sen såg jag att kvinnan som parkerat bakom mig på spärrlinjerna fått en p-bot. Jag mötte henne, hon såg lagom glad ut...
Men nästa gång tar jag cykel eller taxi...

Nåväl, jag fick vänta i över en halvtimme efter min utsatta tid innan jag fick komma in. Jag hann bli lite nervös, eftersom de var tvungna att faxa resultatet till Uppsala innan de gick hem där, vid kl 16. Runt kvart i fyra fick jag komma in... Ensam var jag också, eftersom sambon jobbade...

Läkaren vispade runt i livmodern och räknade äggblåsor. Jag hade några stycken som var 15 mm som störst. De ska tydligen vara runt 18 när man plockar ut dem.

Sen faxade hon snabbt som attan till Uppsala, och jag ilade tillbaka till jobbet, för att hinna dit innan de ringde från Uppsala. Det hann jag inte... Fick stanna till vid vägkanten för att få instruktioner om mitt fortsatta liv som sprutnarkoman...

På fredag kväll ska jag ta min sista Puregonspruta, på lördag morgon sista Orgalutran, på lördag kväll ägglossningssprutan och på söndag ingenting.

På måndag klockan 08.00 ska vi infinna oss på Akademiska för äggutplock.

Innan dess ska vi till Gotland över helgen. Perfekt uppladdning inför vad som förhoppningsvis blir ett nytt liv för oss. :)

I morse tog jag den första Orgalutran-sprutan. Jag var rädd att den skulle vara läskigare än Puregon-pennan, men det var ungefär samma sak, förutom att det är en engångsspruta. Jag trodde att nålen skulle vara längre, men det var den inte.

I morgon ska jag på ultraljud. Hoppas att sprutorna har gjort sitt jobb ordentligt då...

Tog första sprutan ikväll. Lite läskigt. Ladda pennan med ampull och sticka sig själv i magen... Ensam hemma också. Men det gick bra. Känns lite i magen nu efteråt, men det är nog mest inbillning....

Nojade lite att jag skulle ha gjort fel, med medicin, dos eller så. Men jag hoppas inte det...

I går ringde jag vårt hemmasjukhus och skulle boka tid för ett ultraljud på måndag, eller möjligen tisdag. Ringde till Katarina, som vi hade kontakt med i februari, när vi var där för de inledande testerna.
Tyvärr var det inte helt enkelt att få en tid på så kort varsel. Till slut fick vi en tid på tisdag klockan 15. Möjligen kan vi få en ny tid på måndag klockan 11.30. Det får vi i så fall veta på fredag. Hur som helst måste jag gå dit själv då. :(

Försenad, som vanligt, dök mensen upp idag. Dags att ringa Akademiska alltså, och få besked om när jag ska börja ta sprutorna.

Började ringa klockan 8 när de öppnade. "Alla våra barnmorskor är för närvarande upptagna, men du kan lämna namn, telefonnummer och personnummer på telefonsvararen, så ringer vi upp..."

Jag hade ingen lust med att de skulle ringa mig på jobbet, så jag lämnade ett meddelande utan att lämna mitt telefonnummer. Och fortsatte ringa under dagen, undansmugen i ett stängt rum på jobbet. Hela tiden upptaget, eller möjligen telefonsvararen...

Desperationen började smyga sig på. Telefontiden tog slut 15.30 och jag var ju bara tvungen att få veta om jag skulle börja med sprutorna ikväll... Klockan 15 var det äntligen någon som svarade. En barnmorska jag aldrig pratat med förut. Men hon visste ju förstås ungefär vad det handlade om ändå, och efter en del räknande kom vi fram till att jag ska börja på onsdag. Så att dag 6 infaller på måndag. Då ska jag göra ett ultraljud och kanske ett blodprov också, på vårt hemsjukhus. Resultatet faxas till Uppsala, och de bestämmer om t.ex. dosen ska ändras.

Nu ska jag, den andra tjejen som inte ska bära barnet, ta mig tid att skriva lite här.

Efter att besvikelsen lagt sig, dels för att det inte blev något på första försöket samt att vi fick reda på att vi bara får tre försök och var tvungna att gå in på IVF-behandling direkt så var vi igår till akademiska för att starta upp det första IVF-försöket.

Vi fick träffa en barnmorska som berättade om hur hela processen skulle gå till med nässprayande och sprutor m.m. Sen fick vi träffa läkaren och vi bestämde gemensamt att vi skulle starta redan vid första mensen, som beräknas komma redan den här veckan. En positiv sak var att det verkar finnas två olika metoder för att få ägglossningen att stanna upp (eller vad den nu är man gör....), och vi ska använda oss av den kortare versionen som bara tar två veckor och som innebär att sambon slipper nässprayen och därmed alla "kommit i klimakterie biverkningar", vilket ju är mycket positivt!

Efter besöket var vi på apoteket för att inhandla alla mediciner som vi kommer behöva och det blev både dyrt och mycket.....Se bilden nedan. Sambon kände sig genast enormt sjuk för så mycket mediciner hade hon aldrig sett på en och samma gång i hela sitt liv....*fniss*



Ja, och nu är det bara att vänta på att mensen ska komma och sen sätter vi igång. Spännande....

Idag har vi varit på Akademiska i Uppsala och gjort inseminationen...
Vi kom i god tid och det blev en nervös väntan innan det blev vår tur. Åtminstone för en av oss...
Men när vi väl kom in till läkaren gick själva inseminationen fort. Läkaren gjorde ett snabbt ultraljud först och stack sen in en smal kateter och sprutade in sperman...
Sen var det klart.
Nu hoppas vi att de små liven trivs där inne.
Det blir ett par otåliga veckor innan vi får svaret.

Den 24 september var vi på Akademiska i Uppsala för samtal med kurator och läkare.

Vi började med att prata med kuratorn. Det var första gången som någon av oss pratade med en kurator, men vi kände oss rätt lugna innan. Vad kunde vi göra annat än att svara på frågorna?

Frågorna gick ut på att skapa en sorts levnadsbeskrivning av oss. Hur vi bor, vad vi jobbar med, våra intressen, osv. Hon frågade hur länge vi varit ihop, när vi började fundera på att skaffa barn, och vilka vi berättat om våra planer för. Vi hade ju bara berättat för våra närmaste - föräldrar och syskon - och kuratorn frågade hur de reagerat dels på vårt förhållande, dels på våra planer om barn. Vi pratade också lite om hur man berättar för barnet att det inte har någon pappa. Hon förvissade sig också om att vi kände till att barnet har rätt att ta reda på vem som är dess biologiska far, när det uppnår mogen ålder (behöver inte vara just 18 år).

Kanske lite förvånande, så ställde hon inga frågor om huruvida vi röker eller dricker en massa alkohol, om barnet kommer att få några manliga förebilder eller hur vi bestämde vem av oss som ska bära barnet.

Sedan fick vi träffa läkaren. Vi hade främst två frågor som vi ville ställa till honom: Hur många inseminationsförsök får vi, och finns det möjlighet att senare få ett syskon till barnet med samma donator. Vi vill gärna få "varsitt" barn, men som är halvsyskon.

Angående antalet försök så kunde han inte svara helt säkert. I Uppsalas landsting, och i många andra landsting, så får man sammanlagt sex försök, där de fyra första är insemination, och de två sista provrörsbefruktning. Om man inte lyckats bli gravid på fyra inseminationer, anser de att den metoden inte kommer att lyckas, och man går då alltså över till provrörsbefruktning.
Men, de som blivit remitterade från vårt landsting, Sörmland, tidigare, har bara fått tre försök. Och då är endast det första insemination. Lyckas inte det, så blir det två försök med provrör.
Det kändes inte alls bra att höra. Ingen av oss hade ens reflekterat över att det kunde bli aktuellt med provrörsbefruktning. Och läkaren berättade att det är ett mycket jobbigare ingrepp än insemination. Själv tyckte han inte alls om att vissa bara får tre försök. Dels ville han att det skulle vara lika för alla, dels är provrör så krävande att man bör få flera inseminationsförsök först.
Men han skulle ringa den läkare vi haft kontakt med på hemsjukhuset, och höra om vi inte kan få sex försök i alla fall... *hoppas hoppas hoppas*

Angående syskon så verkar det svårt... Det verkar inte som att mer än en partner har rätt att få gratisförsök, om den lyckas bli gravid. Och att få ett syskon med samma donator hänger mycket på om den donatorn då finns kvar, och hur många barnlösa par som står före i kön.

Innan vi åkte till Uppsala för dessa samtal hade vi ingen aning om hur länge det sedan skulle dröja innan vi skulle få göra första inseminationsförsöket. Om det skulle dröja tre veckor, tre månader eller tre år, typ. Så vi frågade läkaren. "Ja det blir vid nästa ägglossning", sa han.
Uuups!
Det innebär om cirka två veckor! En aning tidigare än vi hade trott!

Sedan gjorde läkaren en enkel ultraljudsundersökning och konstaterade att allt såg normalt ut.

Sedan fick vi några enkäter att fylla i, sedan vi gått med på att delta i en studie om inseminationer. Vi blev också instruerade hur ett ägglossningstest funkar.

När vi kom hem köpte vi ett sånt ägglossningstest på apoteket, och ska börja testa dag 12 i menscykeln. När testet visar positivt ska vi ringa Akademiska och får komma dit samma dag eller dagen efter.

Plötsligt har allt börjat kännas så verkligt.

Ett tag efter undersökningen på sjukhuset fick vi ett brev från Akademiska sjukhuset i Uppsala, där det stod att väntetiden är 3-4 månader. Vi hade nog trott att det skulle vara längre. Men detta känns som en "lagom" väntetid.

Förra veckan fick vi ett nytt brev från sjukhuset här i stan, där de undrade om vi fått någon tid till Uppsala. Det hade vi ju inte. Då ville de att vi skulle ta lite mer prover här i stan, för det skulle ändå Akademiska fråga efter sen.

Så nu ska vi gå och ta hiv- och hepatittest. Jag ska dessutom kolla så att jag är immun mot röda hund.

Idag har jag definitivbokat en tid för undersökning på sjukhuset. Det blir den 2 februari. Men vi vet inte säkert att jag kommer att få göra undersökningen då. Läkaren vill vanligtvis träffa paret en gång innan undersökningen. Men den vänliga kvinnan jag pratat med där, skulle försöka övertala läkaren att göra undersökningen på en gång, eftersom vi ändå ska remitteras vidare sedan.

Givetvis missbedömde jag min menstruation i december. Den kom långt senare än jag beräknat, vilket innebär att den kommer att göra det i januari också, vilket innebär att jag kommer att missa de preliminära tider vi bokat.

Så jag ringde Katarina igen. Hon var lika trevlig den här gången, och vi bokade om lite, så nu har vi en ny och en gammal tid preliminärbokad. Hoppas hoppas att min förbenade vecka lyckas komma rätt nu...

På jobbet vill de att jag ska anmäla mig till en skyddsombudskurs som är precis samtidigt som jag ska på undersökningen. Vill inte.