Mamma på egna upptåg
Eftersom Vidar nu uppnått den aktningsvärda åldern två månader, var det i dag dags för tvåmånaderskontroll.
Så efter en promenad runt Vilsta med Camilla och lilla Filippa, styrde jag barnvagnen med raska steg (var ju sen som vanligt) vidare mot BVC.
Väl framme försökte jag, trots min något sena ankomst, att väcka Vidar på ett lite mer humant sätt än förra gången, med hopp om ett lite bättre humör på gossen. Och det funkade faktiskt. Tills läkaren började klämma lite här och lite där (bland annat där pojkar oftast inte uppskattar att bli klämda särskilt hårt). Då protesterade Vidar.
Men innan dess hade barnmorskan konstaterat att det varken var något fel på längd, vikt eller huvudmått.
"Hur går amningen?" frågade hon. "Jo det går bra", sa jag. "Ja jag ser det på honom", sa hon. "Ja han är inte anorektisk direkt", sa jag. Och det höll hon med om... Och vi enades om att han nog vägde sex kilo. Men det höll inte vågen med om. 5890 gram stannade den på. 61,4 cm har han blivit, så det är verkligen hög tid att rota fram 62-storlekarna...
Sen fick vi som sagt träffa läkaren. En man med rötterna i djupaste Afrika (gissar jag...) som frågade om Vidar var ett svenskt namn, eller danskt (!). Han konstaterade först att det var en frisk och fin pojke, och sedan (när Vidde började skrika) att han även var temperamentsfull...
Inte heller läkaren kunde hitta några större fel på Vidde, mer än att han möjligen fortfarande är lite gul. Men det kommer försvinna när levern börjar funka som den ska, menade han. Själva tycker vi bara att han har en klädsamt solbränd hudton...
I kväll var det dags för mitt första ena upptåg utan Vidar!
Journalistdistriktet bjöd in till föredrag med Stina Dabrowski, med vidhängande gratismiddag, och det fick man ju bara inte missa! (Skyll er själva, Sörmlandsjournalister som bangade. Ni hade chansen!) Så jag lämnade Maria och Vidar hemma, med några deciliter upptinad bröstmjölk, och cyklade iväg och förlustade mig med kollegor/konkurrenter.
Det var förresten första gången på 3,5 månad som jag cyklade. Cykel är ju liksom inte det ultimata fordonet om man vill ha med sig ett spädbarn... Men jag kom hur som helst ihåg hur man cyklade, och lyckades komma både dit och hem utan incidenter, trots de massiva vägarbetena längs halva vägen.
Maten smakade förträffligt och föredraget var härligt. Maria matade Vidde vid halv sju och la honom sen att sova. Så kvällen avlöpte alldeles utmärkt!
Så efter en promenad runt Vilsta med Camilla och lilla Filippa, styrde jag barnvagnen med raska steg (var ju sen som vanligt) vidare mot BVC.
Väl framme försökte jag, trots min något sena ankomst, att väcka Vidar på ett lite mer humant sätt än förra gången, med hopp om ett lite bättre humör på gossen. Och det funkade faktiskt. Tills läkaren började klämma lite här och lite där (bland annat där pojkar oftast inte uppskattar att bli klämda särskilt hårt). Då protesterade Vidar.
Men innan dess hade barnmorskan konstaterat att det varken var något fel på längd, vikt eller huvudmått.
"Hur går amningen?" frågade hon. "Jo det går bra", sa jag. "Ja jag ser det på honom", sa hon. "Ja han är inte anorektisk direkt", sa jag. Och det höll hon med om... Och vi enades om att han nog vägde sex kilo. Men det höll inte vågen med om. 5890 gram stannade den på. 61,4 cm har han blivit, så det är verkligen hög tid att rota fram 62-storlekarna...
Sen fick vi som sagt träffa läkaren. En man med rötterna i djupaste Afrika (gissar jag...) som frågade om Vidar var ett svenskt namn, eller danskt (!). Han konstaterade först att det var en frisk och fin pojke, och sedan (när Vidde började skrika) att han även var temperamentsfull...
Inte heller läkaren kunde hitta några större fel på Vidde, mer än att han möjligen fortfarande är lite gul. Men det kommer försvinna när levern börjar funka som den ska, menade han. Själva tycker vi bara att han har en klädsamt solbränd hudton...
I kväll var det dags för mitt första ena upptåg utan Vidar!
Journalistdistriktet bjöd in till föredrag med Stina Dabrowski, med vidhängande gratismiddag, och det fick man ju bara inte missa! (Skyll er själva, Sörmlandsjournalister som bangade. Ni hade chansen!) Så jag lämnade Maria och Vidar hemma, med några deciliter upptinad bröstmjölk, och cyklade iväg och förlustade mig med kollegor/konkurrenter.
Det var förresten första gången på 3,5 månad som jag cyklade. Cykel är ju liksom inte det ultimata fordonet om man vill ha med sig ett spädbarn... Men jag kom hur som helst ihåg hur man cyklade, och lyckades komma både dit och hem utan incidenter, trots de massiva vägarbetena längs halva vägen.
Maten smakade förträffligt och föredraget var härligt. Maria matade Vidde vid halv sju och la honom sen att sova. Så kvällen avlöpte alldeles utmärkt!
Kommentarer
Trackback