mammamammabarn

De senaste dagarna bara har jag börjat känna mig mycket mer extremt gravid än tidigare. Det är jobbigt att gå, stå, sitta och till och med ligga ner. Att vända sig från ena sidan till den andra i sängen är ett halvt företag, och slutar ofta med att jag fastnar halvvägs med smärta i ryggen. Att sitta med säkerhetsbälte på i bilen är ingen angenäm upplevelse, men jag har märkt att det funkar bättre om jag lutar stolen bakåt och halvligger. Det gör det förstås svårare att ta sig ur bilen, men det är det värt!

Det har också börjat göra ont i magen på ett nytt vis. Lite svårt att förklara, men lite som nervositetsont, eller så som man hade ont i magen i tonåren. Lite molande obehagsont. Och så mår jag lite illa rätt ofta. Inte samma illamående som i början av graviditeten, utan lite samma känsla som magsjuka eller om man ätit nåt dåligt.

Så nånting är kanske sakta på gång. Nu är det sex dagar kvar till beräknad förlossning. Men jag förväntar mig ju att gå över tiden och har hela tiden trott att knodden kommer titta ut i början av september. Nu är jag inte lika bergsäker längre, det känns som att förlossningen skulle kunna sätta igång precis när som helst, även om pyret egentligen inte visat några direkta tendenser till att vilja komma ut. Fortfarande inga värkar eller så, bara några enstaka sammadragningar. Har börjat känna smärta i en ryggnerv då och då, och någon påpekade att förvärkar kändes som ryggskott, så det kanske är ett tecken, vad vet jag...

Det känns fortfarande fullständigt overkligt att det vilken dag som helst kan ligga ett nyfött barn på min mage som bara är vårt. Vår glädje och vårt ansvar. Och att ingenting någonsin kommer att bli sig likt. Tanken svindlar nästan lika mycket som när vi såg det där plusset på stickan i slutet av december förra året...