Om bara två veckor...

Den 24 september var vi på Akademiska i Uppsala för samtal med kurator och läkare.

Vi började med att prata med kuratorn. Det var första gången som någon av oss pratade med en kurator, men vi kände oss rätt lugna innan. Vad kunde vi göra annat än att svara på frågorna?

Frågorna gick ut på att skapa en sorts levnadsbeskrivning av oss. Hur vi bor, vad vi jobbar med, våra intressen, osv. Hon frågade hur länge vi varit ihop, när vi började fundera på att skaffa barn, och vilka vi berättat om våra planer för. Vi hade ju bara berättat för våra närmaste - föräldrar och syskon - och kuratorn frågade hur de reagerat dels på vårt förhållande, dels på våra planer om barn. Vi pratade också lite om hur man berättar för barnet att det inte har någon pappa. Hon förvissade sig också om att vi kände till att barnet har rätt att ta reda på vem som är dess biologiska far, när det uppnår mogen ålder (behöver inte vara just 18 år).

Kanske lite förvånande, så ställde hon inga frågor om huruvida vi röker eller dricker en massa alkohol, om barnet kommer att få några manliga förebilder eller hur vi bestämde vem av oss som ska bära barnet.

Sedan fick vi träffa läkaren. Vi hade främst två frågor som vi ville ställa till honom: Hur många inseminationsförsök får vi, och finns det möjlighet att senare få ett syskon till barnet med samma donator. Vi vill gärna få "varsitt" barn, men som är halvsyskon.

Angående antalet försök så kunde han inte svara helt säkert. I Uppsalas landsting, och i många andra landsting, så får man sammanlagt sex försök, där de fyra första är insemination, och de två sista provrörsbefruktning. Om man inte lyckats bli gravid på fyra inseminationer, anser de att den metoden inte kommer att lyckas, och man går då alltså över till provrörsbefruktning.
Men, de som blivit remitterade från vårt landsting, Sörmland, tidigare, har bara fått tre försök. Och då är endast det första insemination. Lyckas inte det, så blir det två försök med provrör.
Det kändes inte alls bra att höra. Ingen av oss hade ens reflekterat över att det kunde bli aktuellt med provrörsbefruktning. Och läkaren berättade att det är ett mycket jobbigare ingrepp än insemination. Själv tyckte han inte alls om att vissa bara får tre försök. Dels ville han att det skulle vara lika för alla, dels är provrör så krävande att man bör få flera inseminationsförsök först.
Men han skulle ringa den läkare vi haft kontakt med på hemsjukhuset, och höra om vi inte kan få sex försök i alla fall... *hoppas hoppas hoppas*

Angående syskon så verkar det svårt... Det verkar inte som att mer än en partner har rätt att få gratisförsök, om den lyckas bli gravid. Och att få ett syskon med samma donator hänger mycket på om den donatorn då finns kvar, och hur många barnlösa par som står före i kön.

Innan vi åkte till Uppsala för dessa samtal hade vi ingen aning om hur länge det sedan skulle dröja innan vi skulle få göra första inseminationsförsöket. Om det skulle dröja tre veckor, tre månader eller tre år, typ. Så vi frågade läkaren. "Ja det blir vid nästa ägglossning", sa han.
Uuups!
Det innebär om cirka två veckor! En aning tidigare än vi hade trott!

Sedan gjorde läkaren en enkel ultraljudsundersökning och konstaterade att allt såg normalt ut.

Sedan fick vi några enkäter att fylla i, sedan vi gått med på att delta i en studie om inseminationer. Vi blev också instruerade hur ett ägglossningstest funkar.

När vi kom hem köpte vi ett sånt ägglossningstest på apoteket, och ska börja testa dag 12 i menscykeln. När testet visar positivt ska vi ringa Akademiska och får komma dit samma dag eller dagen efter.

Plötsligt har allt börjat kännas så verkligt.

Kommentarer
Postat av: Nettan

Lycka till ! Jag vet av egen erfarenhet hur jobbigt det kan vara att "försöka" bli med barn !


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback